Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
ken egna bergsformer, ej heller imposanta
vattenmassor finnas. Floderna, sjöarne och
de stora slätterna äro nästan alltid
infattade inom höga eller lägre bergskedjor. De
egentliga bergstrakterna, — åtminstone dein
jag sett — höja sig ingenstädes till
någonting egentligt storartadt, och dock ligger i
allt detta något så outsägligt magiskt och
hänryckande, att jag söker orsakerna
dertill i något annat än i råa former och
barocka sammanställningar. Det iir den
ethe-liska färgglansen, som ensam har denna
ö fver väld i gand e kraft.
Samtids-porträtter.
Kejsar frans Josef.
(Se N:o 16.)
ni.
Kejsar Frans Josef är för närvarande
tjugnnio år gammal. Född d. 18 Aug. 1830
och förklarad myndig d. 1 Dec. 1848,
efterträdde ban sin farbroder, kejsar
Ferdinand I, i följd af dennes d. 2 Dec. 1848
gjorda afsägelse och hans faders,
erkeher-tig Fians Carls, dagen förut afgifna
förklaring om sitt afstående från successionen
till den kejserliga thronen.
Det var från kejsarinnan Marianne den
första tanken på afsägelse utgick.
I November månad samlade den
saktmodige Ferdinands ädla och gudfruktiga
gemål omkring sig, i Olmutz, några af
rikets stordignitärer, och rådfrågade dem
rörande sitt vigtiga beslut.
Den närmaste arfvingen till kronan var
erkehertig Frans Carl, kejsar Ferdinands
broder.
Men denne furste, endast några år yngre,
skulle ha haft att kämpa emot samma
svårigheter, som lade sig i vägen för den
dåvarande monarkens regering.
Det var åt yngre händer Österrikes öden
borde anförtros. Så tänkte kejsaren och
hanen Jellatschitsch. Och så uttalade sig
isynnerhet erkehertiginnan Sofie.
Den, som känner kejsar Ferdinands och
hans ädla gemåls, kejsarinnan Mariannes,
enkla sinnelag och djupa religiositet,
förstår lätt att efter de händelser, som
nyligen hade tilldragit sig i Wien, en afsägelse
icke kunde vara någon särdeles stor
uppoffring för dessa tvenne höga personer.
Men då man besitter en ganska hög
grad af äregirighet och derjemte medvetan-
det om en af alla erkänd öfverlägsenhet,
att då gå in på att nedstiga från den
högsta rangen, att draga sig tillbaka i den
stund, då det behöfdes blott ett enda steg
för att beträda den plats, på hvars
intagande man blifvit beredd under ett belt lif,
är det icke att gifva ett stort exempel af
sjelfförsakelse?
Sådan visade sig erkehertiginnan Sofie.
Min kejsare! Erkehertiginnan uttalar
dessa ord på ett så rörande sätt! Och från
andra sidan måste det erkännas, att
hennes son på bästa sätt återgäldar henne denna
vördnadsfulla ömhet genom att aldrig
förlora ur sigte sin moders bild. Man har
mycket talat om det sonliga beroende, i
hvilket Frans Josef skulle lefva. Man har
tillochmed skrifvit många af hans politiska
felsteg på räkningen af denna förmenta
sub-ordination. Men detta är en ganska svår
villfarelse, som icke nog kan framhållas,
ty hvad man tvärtom kunde förebrå
kejsarens moder, erkehertiginnan, är att hon
icke tillräckligt blandar sig i affärerna och
begagnar sitt inflytande för att göra mera
gällande sina råd, hvilka säkerligen icke
skulle vara de sämsta. Derom vittnar det
uppförande hon iakttagit under de sednaste
händelserna.
Då jag har talat 0111 denna fortfarande
ömhet och uppmärksamhet, som under alla
skiften förenar modren och sonen, må jag
anföra ett drag deraf, som kanske i och
för sig iir nog barnsligt, men som må
tillåtas mig att omtala, emedan mina egna
ögon ha varit vittnen dertill.
Det var på en fest hos furst
Schwarzenberg; erkehertiginnan och den unge
kejsaren voro der närvarande.
Erkehertiginnan bar en hufvudbonad af
karmosinröd sammet med rosor af
diamanter. Yid en hastig rörelse, som hon
gjorde på hufvudet, lossade en af dessa rosor
och föll ned framför hennes stol, utan att
den bredvid sittande hofdamen märkte det.
Men hvad hofdamen, soin satt bredvid
erkehertiginnans sida, icke hade sett, det
hade kejsaren sett, och han valsade dock
som bäst; så snart turèn var slut,
skyndade ban till sin mor, upptog den fallna
juvelen, och sedan han fäslat den på sin
plats med en skicklighet och behändighet,
som hade hedrat en kammarfru, ilade han
åter till sin dam ocb fortsatte valsen.
Allt detta inom mindre än ett ögonblick
och på det naturligaste sätt i verlden.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
