Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
och som fattadt i sin rätta mening tvärtom
vore i stånd att upplysa regeringen om det
sanna förhållandet inom landet; med ett
ord, de agitera såväl regering som
samhälle i tid och otid. Detta slag af
partianda utgör också den värsta kräfta, för
hvilken ett samhälle kan vara utsatt,
emedan den, oåtkomlig som den är, under sin
täckmantel af loyauté, och lika krypande
för makten som högdragen mot
opinionerna, hvarken öppet framträder eller
underkastar sig en förnuftig diskussion. — Det
andra slaget af partianda, likaså
olyeksbrin-gande, då den öfvergår till hejdlöst
klander af det bestående, handlar åtminstone
under egna egider, än öppet än hemligt,
och kan bekämpas, både med förnuftets
öfvertygande förmåga och med lagens
ingripande makt; under striderna emot denna
kan den styrande makten ändock alltid
inhemta några upplysande iakttagelser. — De
åter, som uppträda i och för någon viss
idée, göra det ej af blott klandersjuka, utan
af ren öfvertygelse, om också ofta på en
för samhällets bästa oriktig väg. De hafva
likväl ett motiveradt mål för sitt
sträfvande, — uppnåendet deraf må sedan ligga
uti en aflägsen framtid eller tillochmed ntoin
möjlighetens område. Detta slag af
partianda, om också störande genom att splittra
samhällskrafterna, handlar likväl ofta uti
den ädla nationalandans tjenst. Men uti
ett samhälle, som önskar ett framgående
uppå bildningens och upplysningens viig,
måste ingripande idéer uppå moraliskt
botten efterhand uppstå och söka att bryta sig
fram, hvarföre en sådan partianda måste
respekteras, emedan den gifver anledning till
öppna diskussioner, hvilka, då de äro
sansade, alltid medföra något godt och
således ej böra undertryckas. Sådana åtskiljas
också utan svårighet ifrån dem, som
uppstå endast af begär att klandra. De öppna
strider, som föras i och för samhällsidéer
olika tänkande emellan, hafva ovilkorligen
det goda med sig, att de kunna leda till
seger för en sann nationalanda, och den
regering bör kunna skatta sig lycklig, som
ser denna seger vunnen, ty der en sådan
anda får stadfästa sig, der skall ingen
sjelf-visk partianda mera finna något fält för
sina spekulationer.
Sedan jag nu i korthet framställt några
tankar om partiandans åtskilnad ifrån den
sanna nationalandan, kan jag ej underlåta
att äfven utsäga det begrepp jag gör mig
om den grundval, hvaruppå nationaliteten
hos ett folk bör anses hvila, och huru
densamma må kunna vidare utvecklas och
upprätthållas, hvilket måste utgöra den sanne
fosterlandsvännens älsklingstankn.
Hölle man sig strängt till språket
såsom nationalitetens enda grundval, så skulle
t. ex. uti ett land, der genom politiska
förhållanden tvenne folkstammar blifvit
förenade och således tvenne språk blifvit
rådande, — af hvilka likvisst det ena
språket så tillvida utträngt det andra, att
det i sekler gjoit sig gällande såsom
landets bildningsspräk, och det andra utgjort
endast allmogens, — ej kunna talas om en
nationalitet, förän det ena språket förmått
uttränga det andra, oaktadt båda språken
i verkligheten rotfästat sig såsom
modersmål, och detta folk med sina tvenne
modersmål faktiskt blifvit kändt utöfver bela
verlden under ett gemensamt nationalnamn,
genom de båda stammarnes under loppet
af flera sekler införlifvande med hvarandra!
Man borde väl ej kunna bestrida, att det
språk, som blifvit insupet i modersmjölken
inom fosterlandet, är detta folks
modersmål, och att under sådant förhållande tvenne
språk inom samma land kunna erhålla lika
berättigande att kallas modersmål? Men
skulle man måhända i och för en uppå
språket grundad nationalitet vilja beröfva den
ena delen af landets befolkning dess
medfödda rättighet att få bibehålla sitt
modersmål? En sådan åsigt kan den sanne
fosterlandsvännen ej anse annorlunda än som
högst beklaglig, emedan den skulle ställa
uti tvenne stridiga läger tvenne folk, som
redan i seklers tid utgjort ett och ärorikt
knutit brödraband under samma fanor, med
samma religion och samma lagar; en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
