Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
punkten, fick man också se folk, så det
förslog, folk som stod på egna ben belt
simpelt, folk som satt på läktare, folk
som stod på bänkar oeh tunnor, folk som
satt i fönster och på tak, folk som hängde
fia lejon vid Lejonbacken, och folk som
hängt sig vid gallren till slottets nedra
fönster, och militär bela långa rader, och
poliser, som trängde sig genom massorna
för att dels hålla ordning, dels framkalla
oordning. Allt, med ett ord, som hörer
till stora folksamlingar. Vädret var visst
ganska vackert, men det blåste allt
temmeligen skarpt från norden, och den kalla
vinden genomträngde en, der man stod och
väntade, och uppdref äfven betydliga
massor sand och damm i ansigtet på dem, som
deltogo i processionen. Ja, och denna kom
ändteligen. — Att beskrifva den i detalj
skulle tjena till intet. Alla tidningar ha
ju redan så utförligt skildrat den. För en
utlänning och en oinvigd skulle det väl
äfven varit ganska svårt att rätt orientera
sig i denna granna rad, men lyckligtvis hade
någre fiffige ynglingar hittat på den
indu-strie att vandra omkring och sälja
pro-grammer. Ilade man nu engång fått ett
sådant i hand, så kunde man dock något så
när, likasom vid andra theater-tillfällen, sätta
sig in i saken och få reda på de
handlande, eller här, gående, åkande och ridande
personerna. — Du må tro att det var en
egen blandning. Forntid och nutid i den
ljufvaste villervalla. Bäst man såg
drabanter i Carl XII:s drägter och just med
romantiskt svärmeri hade lust att försätta sig
tillbaka till de stora förgångna tiderna, så
hade man åter framför sig de allvarsamme
norske deputerade och borgareståndet uti
sina svarta frackar; bäst inan såg en kung
och hertigar uti mantlar och kronor, sä
hade man åter ett sällskap af nutidens
uniformer. Inom den qvinliga delen af tåget,
som koin till sist, rådde dock mera enhet.
Det var allt bara gammaldags vagnar från
Christinas tid, långa spann och pager. Och
midt ibland allt detta såg man allt efter
litet desse brokigt utstyrde härolder, som
visst i fordna dagar torde hafva passat med
i ståten, men som för oss nutidsmenniskor
oemotståndligt mest påminna om
härolder-ne uti någon glad orden såsom Par
Bricole eller Tratten, för att ej gå lägre ned
till pantomim- och marionett-t|]eatrarne.
— Om högtidligheterna i kyrkan kan du
ej begära att jag skall berätta något. Det
kan sägas ha hört till omöjligheterna att
slippa in dit för dem, som ej hörde till
tåget, och många, många af dessa fingo
ej ens se någonting af bela herrligheter
Sedan tåget var slut, var det äfven derföre
slut för oss, som stodo derute. Det vill
säga, det var slut för ett par timmar, ty
tåget skulle ju tillbaka och så måste man
dock ställa till, att man äfven då fick se det.
Det var ju naturligt. Men nu hade man
stått så länge och frusit och måste således
röra litet på sig, och du skulle ha sett
all den trängsel och allt det virrvarr, som
dä uppstod uti de trånga gatorna i staden.
Militärlederua öppnade sig, och man
trängdes, och man knuffades, och man svor,
och man skrattade, och ställningar och stolar
buros omkring, och tunnor rullades
emellan vandrarnes ben, och ett och annat
fönster från andra och tredje våningen
ramlade ned och gick i kras, och deråt hurrades
otroligt mycket mera än ät bela det
ståtliga tåget; och det var ett lif och en
rörelse, som ej så lätt kan beskrifvas. Efter
en stund blef det dock något lugnare,
ty man måste ju äfven ha någon näring
för siri kroppsliga varelse och tog derföre
vägen till värdshus, krogar och
näringsställen i grannskapet. — Men sedan den
andra saluten ljudit från Kastellholmen,
hvilken tillkännagaf att äfven drottningen
var krönt, då blef tilloppet åter lika stort,
som någonsin tillförene. Nu hurrades och
ropades det, då de nysmorda kungliga
passerade, men gapades dock mest såsom förut.
Ja, det kan man säga, nyfikenheten var
hufvudsakligaste driffjedern, som förde
folket tillsamman. Af ren enthusiasm kunde
man förmärka jemförelsevis obetydligt. Icke
derföre att ej folket skulle älska sin kung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
