Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
ken i brist på menskliga boningar måste
skänka skydd åt den resande. På den
ungefär 18 mil långa vägen ifrån Kittilä till
Enare bo inalles tre hushåll, —just icke
alltför många för ett sådant afstånd — och
derföre ha Lapparne vid vägen etablerat
tvenne sådana hoteler, der den resande är
på en gång värd och gäst och der man är
förpligtad att lemna efter sig ved för
efterkommandes behof. En fjällstuga
erbjuder, utom fyra nakna trädväggar med
inristade namn, några bjelkar under taket,
der nian kan hänga sina kläder, i ena knuten
en spisel, i två andra knutar tvenne
trädställningar, som mera likna schavotter än
bäddställen, samt ett bord och en bänk.
Allt väldeligen massivt, det förstås, och
simpelt, — men, såsom domaren plägade
säga, "ju simplare, desto enklare." Under
beqväma dagar kunde man med förfäran
tänka pä en dylik asyl, men jag försäkrar,
att jag med verklig hänryckning säg
karavanen stanna framför det svarta, till
hälften i snön begrafna templet.
Vi väntades här af tro äkta
Enarc-Lappar med friska renar. De älskvärda
figurerna, hvilka i sina originella drägter
eniottogo oss redan utanför dörren, tryckte
under de graciösaste komplimenter våra
händer så hjertligt, att det var en glädje;
de hade upptändt en väldig brasa, piskade
och skrapade med trädklabbar snön ifrån
våra kläder, hjelpte behändigt att draga af
renskinnskostyinen, inburo bagaget, och
voro nästan lika vigilante som kyparne i
ett hotel. Det var en högst liflig tafla.
Eaktotum — men jag tror att jag
otacksamt nog ännu ej med ett halft ord
ihågkommit vårt faktotum, som dock var en
så vigtig person! Faktotum var till
professionen egentligen filolog eller pedagog,
eller båda delarne; men i sanning, mannen
hade kunnat blifva allt, ban var så
mångsidig! I sin hufvudbefattning såsom
ambulatorisk skolmästare bemödade han sig att
inviga den lappska ungdomen i läsa’ts och
skrifva’ts hemligheter, men för ögonblicket
följde han kronofogden i egenskap af kam-
martjenare, ekonom och kökspiga. Och
hvem kunde väl förtänka honom denna lilla
uppfriskningsresa, — han behöfde ju icke
besvära något domkapitel eller
skolkolle-giuiri med anhållan om tjenstledighet!
Denne prisvärde man förökade alltså
med sin bestyrsamhet det allmänna
oväsendet. I knuten stodo två unga björkträd med
qvistar. Ettntre hade ban (den förträfflige
mannen) uppackat sin kittel, fyllt den med
snö och upphängt den på en af qvistarnc
för att erhålla vatten; derpå slog ban högst
behändigt med yxen ur ett kärl med
frusen mjölk några stycken, hvilka sattes att
smälta på en annan qvist; och slutligen
öppnade lian matkorgarnes skatter och
serverade vår souper fin med en routine, som
bos en ambulatorisk skolmästare var
verkligen beundransvärd.
Under dessa bråk och bestyr hade
kronofogdens vaksamma öga emellertid i den
fjerde knuten ibland några fremmande
upptäckt två bekanta figurer, af hvilkas åsyn
han tycktes blifva mera öfverraskad än glad.
Det var fångvaktaren från Kittilä häkte
med Musta Pekka, en olycklig, hvilken
domstolens stämma kallade till Enare ting;
under bela mitt lif hade jag icke befunnit
mig i dylikt sällskap.
Men det oaktadt gick supen ganska
lustigt för sig; en Lapp värmde sin flundra
på en lång stör, en annan begrof sina
händer i inelfvorna af en färdigstekt fisk, en
rörde snö omkring i pannan för att få
vatten, en annan vältade torkade sillar i
den heta askan, och faktotum betjenade
ömsom oss och sig sjelf efter bästa
förmåga; slutligen rusade hela sällskapet
öfver det som vi lemnade till pris. Och
ingen köksjungfru kan ined sin handduk
torka tallrikar så rena, som en Lapp med
sina fingrar, det är då säkert.
Under det sålunda dessa herrskaper i
knuten polerade tallrikarne, drucko vi vårt
aftonkaffe och undersökte en vacker grön
kista, som en från Lappland återvändande
domare efterlemnat i Kittilä såsom ett arf.
Den läckergommen! han hade provianterat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
