- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1860 /
218

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

218

fattare behagar ha för vana att rada
ofvanpå eller framför eller efter sina
bokstäfver och streck, — det anspråket, som
just icke är det minsta, har man bara för
att vara riktigt anspråkslös!

De unge författarne skola kanske
bestrida riktigheten af hvad nu sist blifvit
sagdt, och anse det endast för en
paradox. De skola gerna få göra det, blott
de åtminstone erkänna att dessa streck
och småbokstäfver och punkter äro det
fulaste, det tråkigaste, det själlösaste sätt
att signera, som någonsin kan upptänkas.
Må de öfvergifva hela denna method och
söka sig hvilken annan som helst! Huru
mycket prydligare äro icke ett par stora
initialer för ögat, och huru mycket lättare
är det icke för den läsande allmänheten
att hålla dem i minnet? — den kan under
dessa åtminstone gissningsvis läsa ett namn.
Ett ännu bättre handtag åt minnet gifva
pseudonymerna; de äro också bland andra
länders unge poeter nästan allmänt
brukliga. Tillocbmed ett par siffror ha såsom
signaturer ett obestridligt företräde
framför våra nuvarande; man kan säga ut ett
tal: 45, 56 eller 67 t. ex., och der har man
redan någonting att få tag uti. Men säg
ut ett —kk— och ett —k—k—, och säg
dem så, att de kunna åtskiljas ifrån
hvarandra. Fåfängt bemödande!

Men denna signatur-episod har blifvit
längre än den var ämnad att blifva. Den
må derföre utgöra ett eget kapitel för sig.
Härnäst till det egentliga ämnet: de nya
böckernas innehåll.

En tysk patriots drömmeri.

I den berlinska "National-Zeitung"
läser man ett Junius-bref från Baden-Baden
i anledning af den stora furste-kongressen
derstädes, skrifvet af en talangfull penna
och särdeles betecknande för den nu
rådande opinionen bland de mera klartseende
tyske patrioterne. Det förtjenar att läsas
äfven hos oss, och det återgifves derföre
här med några få uteslutningar.

Ni önskar veta hvad jag nu i medlet
af Juni här har sett, hört och tänkt. Jag
är en afskedad embetsmän, jag har mitt
gamla logis i "Grünen Winkel" och ser,
Gud vare lof! ännu utan glasögon. Men
hela verlden må känna, att oftast icke ens
de aktive eller verklige statsmännen veta
mycket mera än ni derute i verlden; vår
hela konst består deruti, att vi taga på oss
en min, som om bela verldsregeringens
hemligheter låge i ministerportföljen. Jag
ville egentligen begifva mig bort härifrån
den stora mötesdagen, ty jag är plågad
af buller och marknadsskrål; men jag blef
dock qvar, hufvudsakligen derföre att min
son med sin fru just hade kommit hit, och
ungt folk har ännu fröjd af att skåda pomp

och ståt.–-

De unga voro öfverallt och hade
mycket att berätta: den och den är nu anländ,
den ser så och den ser så ut; der spisar
man frukost, der är man till afton, de ha
helsat på hvarandra så, och de så. Också
min nådige herre, hvars hus jag i två och
trettio år har tjenat efter förmåga, hade
ankommit. Jag måste enligt etiketten
anmäla mig, men blef lyckligtvis icke
uppkallad. Prinsen-regenten af Preussen såg
jag för första gången; ban är en
företeelse, som ingifver tillit och förtroende. Den
blinde konungen af Hannover väckte
fruntimrens synnerliga intresse. När kejsar
Napoleon kom, ropade de här närvarande
Fransoserne ur smorda och osmorda
strupar: vive VEmpereurl Jag har för fyrtio
år sedan hört detta rop också från tyska
strupar, och det är dock Gudskelof! förbi.
Komme hvad som helst, det finnes icke
mera någon tysk stämma, som ropar vive
VEmpereurl Den gamle Napoleon hade
ännu någonting att bringa verlden, ban
söndertrampade länderna ocli förslafvade
folken, men det var en förruttnad, en förslöad
verld, öfver hvilken ban for fram som en
åskby, som ett Guds gissel. Och så
nesligt det också var att vänta sin välfärd af
en fremling — ty aldrig kan en fremling
bringa oss någonting varaktigt godt, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1860/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free