Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
att han förstår att på tyska föra oss bakom
ljuset. Han har dragit alla Europas
mäktige furstar till sig; en ende blef ännu
oberörd, regenten af Preussen. Och jag
hoppas, att dennes manhaftighet och
rättframhet h ller stånd emot honom. Emot
intriger finnes icke bättre vapen, än
rättframheten. En professor, som också kom
på besök till mig, berättade, att ban ofta
talat med Louis Napoleon, den tiden denne
som flykting i Schweitz nästan alla aftnar
gick hos professor Oken. Enligt honom,
talar Napoleon tyska mycket väl, men ban
förstår ännu bättre att tiga på alla språk.
Den gamle generalen ville, för att
komma undan stojet, företaga en af sina långa
spatserfärder i Geroldsauer-dalen. Jag
hade ämnat följa med honom, men jag var i
dag ännu utmattad, isynnerhet af den
förflutna nattens sinnesrörelser. Professorn
gjorde generalen sällskap. Jag sjelf kom,
jag vet icke huru, att gå ut på vägen åt
gamla slottet. Der var ett brus och en
trängsel af menniskor, som om en ny
återlösning hade varit väntad öfver verlden.
Men de flesta hade ingenting annat att be-
O O
ställa, än se och gapa, för att sedan kunna
berätta hvad stort de allt hade upplefvat.
Jag hade icke lust att tränga mig fram
på vägen, utan gick upp på berget och
var så lycklig att få vara allena i det lilla
eremitaget, som finnes der. Skogens brus
blandade sig med menniskoröster, men snart
blef det tyst. Man ser derifrån långt ut
öfver landet, Rhein-strömmen blänker fram
än här, än der p°i den stilla taflan. Min
blick stannade vid Vogeserna och der på
en tornspets, hvilken lyftar sig liksom Guds
uppsträckta finger: låten eder varna. Det
är tornspetsen af Strassburger-Münstern.
J furstar, som kalasen der nere i det gamla
slottet, väpnen era ögon, så kunnen j se
ett vårdtecken af tysk vanära der borta på
andra sidan Rhein. Det är nu
etthundrade och åttatio år sedan riksstaden
Strassburg blef bortröfvad på ljusa dagen, af
den 14:de Ludvig, om hvilken längs
Rhein-stranden borgruiner bära vittne och om de
mordbrännare, som tjenade honom. Der
nere är slottet Baden, det var år 1689 som
det blef förstördt af Fransoserne. Sen
deruppe stenfingret, som är lyftadt emot den
blåa himlen. Riksstaden Strassburg ropar
efter hjelp, de tyske gesandternes församling
i Regensburg hade endast split och tvister
att bjuda på, men ingen hjelp, och den
var dock något mäktigare än den nuvarande
församlingen i Frankfurt.
Väpnen era ögon, sen, der är en
historiens fingervisning, en den tyska
vanärans och splittringens fingervisning,
emedan icke en enda stark vilja leder och styr
krafterna. Låten eder varna! Väpnen era
ögon!
O, hade jag en cherubs vingar och
stämma, för att sväfvande öfver ruinerna kunna
utropa: Gifven er, gifven det tyska folket
en enig makt och j kunnen stolt och fritt
skratta åt alla de lugnande smekord, som
på ert eget språk tränga er i örat. Sen
icke den ene på den andre och sägen inom
er: hvarföre skall det just vara du? hvad
är du mera är jag? Sen på det bela,
sluten er till det bela. Sen, solnedgången är
nära, våren beredde så länge dager är . . .
Det är en upplyftande och dock
åtelen nedtryckande känsla, att sålunda vara
allena med sina tankar. Men jag visste
och jag vet, att med mig äro alla de bästes
i fäderneslandet tankar.
Middagen var förbi, då jag åter gick
utför berget ned i dalen. Det var tyst
rundtomkring, endast slåtterkarlarne på
ängarne pratade ännu med hvarandra, och
jag hörde en ung man — jag känner
honom, han har tappert fäktat i
Schleswig-Holstein— som sade till sin kamrat:
"Fransoserne ha dock blott en, och vi ha många.
Är icke kurfursten af Hessen och
konungen af Danmark också med?"
Jag låg vid skogsbrynet och såg länge
på en hök, som slog sina lofvar i luften,
högt ofvan bergskammen. Huru lugnt den
så for fram, liksom simmande i allsköns
maklighet, och endast då och då roende
sig fram med några sakta vingslag. Små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
