Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Frankrikes frie män; ingalunda j, Englands frie män.
Känslan af rätt lyftar hufvudet högt. Våldet och
svärdet, det är det toma intet. Svärdet är endast ett
skrämmande sken uti mörkret, en hastig och tragisk
sinnesförvirring; rätten, den är det sannas fortvarande
i själarne; rätten, det är Gud lefvande i menniskan.
Deraf kommer det, att hvar rätten är, der är
säkerhet om seger. En enda man, som har med sig rätten,
är så mycket som en legion; en enda värja, som har
med sig rätten, är så mycket som blixten. Den, som
nämner rätten, nämner segern. Hinder! sådana
finnas icke. Det finnes intet veto emot framtidens vilja.
Sen huru det är med motståndet i Europa;
Österrike lider af lamhet.–Se Neapel: striden är
fåfäng. Det förflutna i själtåget gör sig onödig möda.
Svärdet går upp i rök. Dessa varelser, kallade Lanza,
Laudi, Aquila, äro blott fantomor. I närvarande stund
tror sig Frans II kanske ännu existera; han bedrager
sig; jag intygar åt honom det, att han är en skugga.
Han må fritt afslå hvarje kapitulation, mörda Messina
såsom han mördat Palermo, suga sig fast vid
grymheten; det är slut. Han har regerat. Landsflyktens
dystra hästar stampa med fötterna pä porten till hans
palats. Mine herrar, endast rätten finnes, säger jag er.
Viljen j jemföra rätten med våldet? Dömen med
tillhjelp af en siffra. D. 11 Maj landstiga 800 man i
Marsala. Tjugusju dagar derefter, d. 7 Juni, inskeppa
sig 18,000 man, förfärade, i Palermo. De 800
männen, det är rätten; de 18,000 männen, det är väldet.
O! må öfverallt de lidande trösta sig, må de
fjettrade fatta mod. Allt, som tilldrager sig i dvtfa
ögonblick, det är logik.
Ja, åt himlens alla fvra väderstreck, liopp! Må
fellah’n, ma proletären, ma paria’n, må den sålde
negern, må den fürtryekte hvite, må alla hoppas. Ked
jorna äro ett nät; de hålla alla i hvarandra; när en
maska är afbruten, går alltsammans sönder. Deraf
despotismernas ömsesidiga förbindelser; påfven är mera
broder till sultanen än han tror. Men, jag upprepar
det, det är slut. O! hvad sakernas tvång är för en
skön sak! det är någonting öfvermenskligt i befrielsen.
Friheten är en gudomlig afgrund, som drager till sig;
det oemotståndliga är i bottnen af revolutionerna.
Framåtskridandet är ingenting annat än ett
gravitations-fenomen; hvem skall då kunna för det lägga hinder
i vägen? När engång impulsen är gifven, börjar det
oemotståndliga. O, despoter, om j det kunnen, hållen
tillbaka stenen som faller, hällen tillbaka strömmen,
hållen tillbaka lavinen, hållen tillbaka Italien, hällori
tillbaka 89, hållen tillbaka verlden, som af Gud är
kastad ut uti ljuset! (Stormande handklappningar.)
|Inder esplanaden lönnar.
Fru Shangtil sitter i en af sofforna.
Herr Reson nalkas henne. Dt*t är en
tiällsynt lycka att här finna er, fru Shangtil.
Ni är säkert efter er vana försänkt i
djupsinniga tankar, sysselsatt med någon
storartad framtidsidée. Med er tillåtelse
intager jag en plats här vid er sida.
Fru S. Oändligen charmerad. Ni kan
då aldrig låta bli att vara litet pikant.
Men det är verkligen sannt, att jag gerna
ockyperar min tanke med ett och annat,
som —
Herr R. — som kan lända
menskligheten till gagn och framtiden till prydnad.
Fru S. Ack, ni —
Herr R. Men tillåt mig att fråga,
hvilken tanke nu på detta stället närmast
sysselsatt er.
Fru S. Det borde ni nästan kunna
gissa.
Herr R. Hvarföre det?
Fru S. Emedan era egna tankar
säkert mycket ofta ledas åt samma håll, då
ni befinner er här.
Herr S. Här? Ah, ni tänker kanske
på det, som närmast omgifver er, ni
uppkastar kanske idéer till en omskapning af
dessa esplanaden Apropos, fru Shangtil
har viil sett projektet till den nya
paviljongen, eller till det nya kapellet, om man
mera så törs säga?
Fru S. Inte ännu. Men jag har hört
min man och alla andra säga, att det skall
vara charmant väl lyckadt. Men —
Herr R. Men —
Fru S. Men —
Herr R. Men — ni hör väl icke till
dem, som genom vanans mäktiga band äro
fästade vid detta gamla?
Fru S. Vana? — ni är utsökt artig,
min herre.
Herr R. Jag talar naturligtvis endast
om ögats vana, fru Shangtil.
Fru S. Min smak vore sannerligen
mycket eleverad, om jag hyste ett eller
annat slags attachement för en dylik
bico-que. Men det är nu er sak, att vara
maliciös.
Herr R. Men — ert stora "men"f
Fru S. Ni frågar hvad det gällde?
Herr R. Alldeles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
