Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Namnet gör bär icke till saken. Ocb för att saga
sanningen — bruket är rätt bra I Den som känner
vår allmoges, och bondens vanliga manér, att tidt och
ofta, i allahanda strunt och lappris saker, med
vidlyftiga historier och långa radotterier plåga och
uttrötta tjenstemanuens tålamod, finner säkerligen det
ganska billigt, att han ersätter hvad som deruti brister,
och att det ges ett medel, som kan afskära hans
onödiga, ofta obehöriga, jorf, nemligen — att icko höra
derpå. Derföre dä nu bonden finner sig befogad att
erlägga något puheen aluksi, (hvilket naturligtvis beror
på hans fria vilja, och han har dessutom den
urskil-ning att, i detta fall, hellre anlita en pålitlig man,
än att gratis vända sig till en slarf) så kan man vara
temmeligen säker att han har, om icke en vigtig,
så åtminstone en rättvis sak. Och då ban dessutom
har den öfvertygelse, att ju mera han betalar, desto
mera anstränger äfven ombudet sin förmåga, sä vore
det ju synd att betaga honom denna hans villfarelse *)•
Man bör ju ej beröfva den svage dess tro, och
icke betaga den olycklige — sjelfva hoppet.
Dessutom var säker, herr Metropolitanus, att bonden, vid
ett annat tillfälle, nog vet taga sin skada igen; och
erfarenheten torde hafva visat herrar sakdrifvare,
hvem som på slutet blifvit bedragen — bonden eller
herremannen? (ty vi tala ej här om undantagen).
Det heter väl: lopussa kiitos; men denna kiitos är ofta
så beskaffad, att man haft skäl att ångra sig det man
åtagit sig hela affären, och att man kan skatta sig
lycklig och bör vara nöjd, om man helst fått litet
puheen alusta.
Men låt oss nu gå till andra saker! Då vi, i våra
enskilda angelägenheter, vända oss till regeringen,
eller hofrätten, till guvernören, eller till andra af
landets embetsverk och auktoriteter, sä måste vi äf-
hau får någonslags valuta; ty ban är osäker ännu
huru det kan ga. Om så är, är det icke gåfvans,
eller gifvarens fel, utan emottagarens individuella;
hvil|ket åter är något helt annat, och förtjenar väl beifras,
men ej förblandas med en gammal, enkel, i sig sjelft
ej för k as tel i g plägsed, som har den naturliga och
välberäknade tendensen, att förskaffa oss dens
vänskap och bevågenhet, af hvilken vårt väl är beroende
och hvilket visserligen (liksom allt annat) af den ena
eller andra kan missbrukas, men derföre icke är det
samma som mutor. För öfrigt äro vi då andre mera
säkra på våra beräkningar. Riskera och väga vi icke
dageligen allt jemt pä vida dåraktigare företag, af
hvilka de llesta basera sig endast på en nyck, på ett
försök, ocb äro oftast helt och hållet beroende af
slumpen, händelsen, och en tillfällig omständighet. Ja,
Metropolitanus! jag respekterar i sanning din
filantropi, men sankterar sauningons.
#) Detta kan väl synas något absurdt; men —
hvarföre just väcka misstroeude, helst der det- icke
dekreterat sig? Vi hafva ju tjenstemän, måhända
äfven embetsverk, hvilka, om man närmare granskade
eller kände deras enskilda kapacitet och värde, skulle
i det hela kanske förtjena mindre förtroende än hvad
de ega, men icke faller det ju oss derföre in att
nedsätta dem.
ven der alltid först betala litet "puheen alusta", ty
annars tagas våra ord icke ens i öronen; eller vi
måste härvid begagna stämpladt papper, hvars lösen
eller penningar icke stadna i våra egna fickor.
Hvarföre då? Jo, troligen l:o för att stäfja missbruket, på
det vi icke — i tid och otid, — må löpa fram med
allt skräp, och det ofta i ogjordt väder; och 2:o på
det staten härvid äfven måtte hafva en liten artig
inkomst. Principen är ju här densamma; och är det
orätt i det ena fallet — blir det äfven i det andra.
Men på det du här nu äfven måtte finna en
riktig och säker utgångspunkt för den der — mer eller
mindre svarta karta, du säger dig, i detta afseende,
vilja uppdraga öfver Finland, så måste vi gå litet
närmare pä saken. Du fordrar, käre Metropolitanus, att
ingen bör tvingas, eller trugas, att erlägga något på
förhand, eller puheen aluksi, utan att man sedermera
bör betala hvad arbetet kan vara värdt, d. v. s. hvad
skäligt och rätt är. Ganska riktigt 1 Men gå nu också
till dig sjelf, kära bror! Huru handlar nu du då?
Jo, du tvingar alla dina prenumeranter att på
förhand betala dig 2 rub. silfver i puheen alusta. Det
enda de härvid få veta, är att de erhålla 52 numror
om året, men hvad dessa numror innehålla — derpå
har du ännu icke gjort någon klok. Och huru
mycket tror du väl att man skulle betala för din lykta,
— vid årets slut?
Döm nu sjelf hvem som härvid tillkommer priset?
Papperslyktan, med dess dunkla sken, eller det af
densamma framhållna finska litteratur-sällskapet, som
äfven å sin sida icke försummat att årligen kassera in
rätt nätta summor till pulieen alukßit Och var derföre,
kära bror, en annan gång ej så bråd att se efter
grandet i din grannes öga, så länge bjelken ännu sitter
qvar i ditt eget. G—nd.
Svar.
Jag har ingen anledning att betvifla er stora
praktiska erfarenhet, hr G—nd!, i de saker, hvarom
ni nu skrifver. Ert ord borde derföre i frågan
mycket gälla. Men thy värr har ni icke lyckats
omvända mig.
Bruket af "puheen alusta" är "rätt bra", — det
är hufvudsumman af er skrifvelses innehåll. Ni
anför också skäl för er åsigt. Men dessa skäl tyckas
mig endast bevisa, att hela er uppfattning af
"umgänget med menniskor" hvilar pä ungefärligen
följande grundreglor:
l:o Homo homini lupus — el. ht rif a. r.
2:o Karl den som först kan lura den andra.
3:o Den är icke narr, som narrar, utan den 6om
låter narra sig.
Och som mina moraliska principer skilja sig ifrån
dessa så mycket som möjligt, 6a torde vi ha ganska
svårt att någonsin i frågan komma öfverens. Jag
hoppas emellertid, att menuiskosniilet skall förmå upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
