Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
Sedan detta förslag till adress nu i sin
helhet blifvit uppläst och godkändt,
beslöts att detsamma icke i form af särskildt
bref skulle till prenumeranterne
kringsändas, utan endast i form af protokolls-utdrag
bladets läsare i nästa nummer meddelas.
Hvarpå ordföranden herr
Metropolita-nus högtidligen förklarade tidningen
Papperslyktans hittillsvarande redaktion vara
upplöst, och bolaget efter hjertliga
handtryckningar och omfamningar åtskildes.
Datum ut supra. In fidem:
Kopisten.
Fredrika Bremer hos Påfven.
(Ur "Lifvet i Gamla Verlden.")
Jag hade alltid ansett påfven Pio Nono
som en ovanligt liberal katholik, och hans
vänliga uppsyn, så väl som hans liberala
sympathier vid sitt uppträdande på den
påfliga thronen hade vunnit mitt hjerta.
För detta ocb andra skäl var jag glad att
kunna få se Pio Nono på närmare håll.
Jag anhöll om audiens genom vår goda,
alltid välvilliga och artiga scandinaviske
consul, cavaliere Bravo. Ett par dagar
derefter fick jag tidigt på morgonen
tillsägelse att infinna mig samma dag i
Vati-canen. I det tryckta bref, der detta
meddelades, stod äfven föreskrifvet huru jag
borde vara klädd, nemligen i svart
sidenklädning och slöja.
Klockan fyra eftermiddagen förliden
söndag (Febr. 1858) befann jag mig i Vaticanens
salonger, dit jag infördes af en nng page i röd
sidendrägt. I ett stort rum, prydt af ett par
stora taflor, sutto flera fruntimmer och några
herrar väntande. Äfven de hade anmält
sig till audiens. Påfven ger om
söndagarne sådan särskilt åt fruntimmer; dock
få de medtaga sina män eller söner. Vi
väntade omkring en timma. Jag
betraktade de två stora taflorna, som upptogo
rummets två hela väggar. De voro
medelmåttiga målningar af Pio Nono’s
uppenbarelse af "1’Immacolata Virgine", samt af
hans högtidliga kungörande af denna dogm
i S:t Peters kyrka.
De i rummet väntande personerna
kallades in till påfven i den ordning de
infunnit sig. De gingo in två eller tre i
sänder. Jag kallades att inträda ensam
såsom jag kommit.
Före inträdet i påfvens rum måste jag
vänta ännu en stund i ett ljust galleri, der
tvenne kardinaler artigt togo mig om hand.
Den äldste, en ännu ung, vacker, blond
och mycket lång herre, med ett ganska
verldsligt utseende under den presterliga
kappan och kalotten (monsignore de
Me-rode) talade om mina skrifter, dem jag är
viss på att han icke kände utom genom
en recension, som i dessa dagar lärer stått
i den franska tidningen Constitutionnel. Han
förmodade att jag "var katholik." Jag
nekade. "Ah! men då måste ni blifva det;
"ni måste omvända er, måste icke stadna
"på halfva vägen! Ett fruntimmer, såsom ni",
o. s. v. Han afbröts af kallelsen till
påfven. Jag gick in, åtföljd af monsignore
de Merode, som böjde knä vid dörren och
lemnade mig derefter ensam med "Hans
Helighet."
I djupet af ett aflångt, ljust, högst
enkelt möbleradt rum stod, vid ett skrifbord,
en man af fyllig, men vacker bildning,
klädd i en hvit, lång klädesrock med röd
bröstlapp och kalott. Jag neg djupt vid
dörren, neg ännu en gång midt i rummet
under det jag lydde påfvens vink att
komma fram till honom, och neg ännu en gång
då jag kom helt nära och stod på samma
lilla matta, der han sjelf stod och dit bana
vänliga vink inbjöd mig. (För personer,
som icke knäböja för påfven, höra tre
nig-ningar eller bugningar till ceremonielet.)
Påfvens porträtter äro honom i
allmänhet lika, men hans fylliga, starkt
under-sättsiga ansigte har, på nära håll, mindre
uttryck af godhet och betydligt mer af egen
vilja och lynne än porträtterna. Blicken
i de blå ögonen är liflig, men icke djup,
och saknar allvar. Hy och bull tyda på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
