- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
204

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

204

något löjligt uti detta ofantliga vapenbrak,
dessa breda tidningsartiklar ocb dessa
stormodiga tal, utan att tala om denna hop
af stora män, hvilka tillskapas från
aftonen till morgonen uti de amerikanska
tryckerierna. Fort"Sumpter har gjort två
sådana. Jag har i anledning af denna mani
läst en kosteligen driftig rapport af
Cha-rivari, öfversatt i New-york Times,
hvilken dock ingen menniska här fann rolig.
Detta folk förstår sig i allmänhet ej att
le; det har ingen tid dertill. Dess lefnad
liknar ett arbete på beting; man skulle
säga, att det fruktar att ej kunna nog snart
få ett slut derpå. En amerikanare
sträfvar först att göra sig en förmögenhet....

så att fördubbla den.....så att tredubbla

den — men gör af dermed.... och börjar
om på nytt. Att hvila sig kommer aldrig
i fråga; han dör utan att ett ögonblick
hafva stadnat på vägen, utan att hafva
satt sig ned, utan att hafva smålett. År
väl detta en menniska, eller är det icke
hellre en maskin, för producerande af
rikedom, ägande en intellektuell styrka af så
eller så många hästkrafter, allt efter det
resultat som ernås? — Man uppskattar också
dess värde i dollars.

Se der, hvarföre man skulle tycka, att
denne så beskaffade man borde känna en
instinktlik motvilja mot ett verkligt krig,
och hvarföre jag, allt under det jag
skämtar öfver tomheten af detta krigiska skryt,
är långt ifrån att vilja tadla den.
Amerikanaren känner, att kriget skall bringa
förderf öfver såväl segraren som den
öfver-vunne, och han drager i betänkande att
slå det första slaget. Man kan föreställa
sig, hvad det skall kunna blifva af denna
brödrastrid, då det första blodet engång
flutit och då bämdbegäret, sällande sig till
hatet, skall kasta in uti slagttumlet alla
dessa armar, härdade af arbetet, och för
hvilka arbete skall komma att fattas —
eller som redan sakna det.

De norra och de södra staterna hafva
bibehållit samma färger i sin flagga. De
konfedererade staterna hafva en hvit våd

emellan tvänne röda och uti hörnet, som
är blått, en krans af stjernor, lika till
antalet med de stater, som trädt ur unionen.
Kransen skall snart förökas med ännu två
stjernor, efter hvad man försäkrar mig.
Man omtalar just nu i afton, att denna
flagga varit orsaken till tvänne mäns död
i Alexandria. En husägare skall neml. uti
sitt hus hafva dödligt sårat en officer i
unionens tjenst, emedan denne nedryckte
den upproriska fanan från ett fönster, hvarest
den förre hade upprest den. Husägaren
skall på stället blifvit dödad af en soldat.
Det der kan just icke kallas krig, men
det börjar bra och lofvar godt.

Jag reste så fort som möjligt från
Newyork för att blifva qvitt dess parader, för
att icke vid hvarje steg se mitt åkdon
hej-dadt på Broadway af
"brand-zouaver"La-fayettska zouaver", "Garibaldistiska
zoua-ver" och andra utkostymeringar, för hvilka
den franska armén nästan uteslutande
tjenar till modell. Jag trodde mig finna lugn
längre upp i norden, på aflägsnare håll
från "krigstheatern", för att tala med de
stora tidningarne . . . . Jag hade bedragit
mig: äfven på de trakter dit kriget icke
når, dit det aldrig skall nå, finnes ingen
frid. Öfverallt leker man soldat: man
tager lektioner på trumma och trumpet,
tvänne ganska trefliga instrumenter från vår
verldsdel, hvilka lofva att lyckligt
natu-ralisera sig i Amerika. Man exercerar, allt
under rökande af sin sigarr och ögnande
på den sistanlända tidningen. Soldaten,
som står på post, begagnar sig af tillfället
att slå sig ned och intaga en grog. Och
de unga misserna, ’yankee flickorna", gå
att genom sin närvaro skänka någon
uppmuntran åt dessa stackars hjeltar, som man
hindrar att sköta sina affärer, och hvilkas
ledsna utseende synes särdeles göra intrång
på deras enthusiasm, ju mera man
aflägsnar sig från rörelsens medelpunkter. Men
också tillgripa de stundom äkta
yankee-förströelser för att skingra ledsnaden.
Föreställ er: vi färdades här om dagen på
jernvägen genom en nyodling. Man höll på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free