Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
liknar nästan en Circus, hvar9 arena man
förvandlat till parterreplatser. Ouverturens
första toner voro rent skandinaviska:
"Fader Bergström stäm upp och klinga, öppna
kräset för bröst och bringa." Melodin var
väl instrumenterad och mycket roligt
varierad för olika stämmor; den öfvergick
sedan till andra melodier, hvilka buro den
omisskänneliga prägeln af folkvisor eller
musik af motsvarande friskhet och
sanning. Ridån gick upp. I första akten är
scenen ett borgerligt rum med
qvällsvards-bord. Familjen Sörensen, pappa, mamma,
dotter och nevö (kurtisör, förstås)
inträdde, åter under Bellmans ledning "käraste
bröder, systrar och vänner", och satte sig
för att intaga aftonvarden. Efter ett
något långt, men lifligt och anspelningsfullt
samtal, hvarvid publiken deltog med
oupphörliga skrattsalfvor, <lem den ofta bestod
lör nästan godt köp, kom en friare,
gynnad af föräldrarne, men naturligtvis icke i
mamsellens smak .. . korg .... Alltnog —
en temligen lång inledning, den alla
nybörjare pläga bestå. Denna brist var
likväl här mindre känbar för den okonstlade
munterhet, hvaraf det bela var uppburet
och genom det särdeles skickliga spelgt.
Handlingens gång fördröjdes äfven genom
en annan nybörjaresynd — ett öfverflöd på
kupletter, deraf man bestod oss bela 7
nuin-ror i första akten.
Ändtligen bann stycket till sitt ämne:
brandsignaler gåfvos, pipor och trummor
hördes. Ilr Sörensen, "brandcapitain paa
Christianshavn", blef afheintad af sitt
brand-kompani, hvilket i brådskan dock gaf sig
tid att sjunga en kör 0111 Here verser.
Sörensen tog på sig uniform, erhöll en
munduk af sin gumma och begaf sig åstad,
under brandkommandots modiga sång.
Andra akten visar samma rum i
nattligt mörker: Sörensen och hans Sancho,
en lappskräddare, tit. Skröder, som är ett
oundvikligt tillbehör vid alla "eventyr",
återkomma från den lyckligen släckta
eldsvådan. De stärka sina medtagna krafter ur
en flaska, hvars innehåll de finna ytterst
välsmakande. Skröder berättar, att ban på
sätt och vis stulit den från sina
hyresgäster, studenter, hvars matskåp ban nödgats
anlita, då ban icke kunnat få sig någon
styrkedryck af sin knarriga äkta hälft.
Den okända drycken har snart
öfverväldi-gat hjeltarne, som jemväl insomnat.
Melodramatisk tremolo, .... magisk
belysning ... en ande uppstiger.... I
pathe-tiska verser meddelar ban sig egentligen
vara hemma i Himalayatrakten, men att
han funnit det tråkigt bland egennyttiga
engelsmän och drömmande hinduer,
hvarföre ban nu skaffat sig ett nytt residens
— som är treenigt. Trenne folks
ungdomsskaror stå under hans beskydd: Lunds,
Upsalas, Christiania8 och Köpenhamns
student-blusningar försiggå ej utan honom, — han
är Banko, den förträffliga punschens ande.
Han måste hämnas på herrar Sörensen och
Skröder, emedan de druckit hans gåfva,
som om det vore simpelt "Braendeviin",
och ban låter dem såsom straff försättas i
drömmen till forntid och efterverld.
Anden försvinner. Scenen visar Amager för
1,000 år sedan. Sörensen och Skröder
uppträda, förvirrade. De gripas af vikingar
och föras till ställets herre. Man ser nu
en — om jag så må säga — karrikerad
framställning af första sångens sceneri i
Kung Fjalar, de grå och kraftiga
kämpar-ne sitta kring bordet, drickande ur horn
och sjungande en högtidlig, klangfull sång;
en respektabel eldbrasa flammar framför
dem, midt på golfvet. De fångna
framföras, examineras, ungfägnas med
hederligt ovett för "Christendomen, som de
fördömda Tyskarne våga utbreda på
Danmarks landamären." Handlingen är något
släpig och samtalen stundom lama; det är
ej så godt att skämta med den ärevördiga
forntiden. För att nu komma ur denna
svåra oreda, låter författaren Skröder
antända sin cigarr vid det vördade bålet, för
hvilken blasfemi våra turister dömmas att
störtas i hafvet. Oaktadt man icke kan
förbigå bristerna i styckets
utvecklingsgång, bör jag icke underlåta att påpeka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
