- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
221

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

221

de skiften af ljus och mörker, i den ljusa
perioden trodde jag mig lefva, i den
mörka ansåg jag mig död. Jag har också ett
svagt minne af, att jag begrundade,
hvarföre jag icke förflyttades till det eviga
lifvet. Jag såg mig omgifven väsenden,
sådana jag föreställt mig englarne, men de
sågo sorgsna ut. Jag föreföll mig sjelf
ännu eländig, mensklig, och förkastad.
Skådeplatsen blef småningom mörkare och jag
tyckte mig höra bekanta ljud, men mitt
hufvud tycktes flyga från mina axlar och
stöta mot något hårdt. Jag förmodar, att
jag gjorde något försök att sitta upp, men
af matthet tumlade tillbaka.

Slutligen såg jag ljus ännu en gång,
denna gång lifligare än förut, ehuru endast
för ett ögonblick. Jag tyckte mig vara i en
graf af eld, hvarest ett väsende af mensklig
skepnad, men med kropp af brinnande
lågor, kom emot mig och tog vård om mig.
Om ett ögonblick var allt mörkt och jag
minnes intet mer.

Det varade flera veckor innan jag blef
bättre, eller kunde draga mig till minnes
de känslor och omständigheter, jag nu
berättat. Jag kan endast förklara de ljusa
och mörka tidskiftena så, att jag låg i
fe-beryrsel, då jag trodde mig se ljus, men
var redig eller halfmedveten, då jag fann
mig i mörker. Det buller jag hörde var
verkligt, ty en gång drefs mot den plats
der jag låg och rösterna måste hafva
varit arbetarnes. Dessa bekanta ljud väckte
mig förmodligen ur dvalan, och jag
försökte att sitta upp, men var för svag
dertill, och torde fallit tillbaka mot
stengolfvet. Då öppningen var gjord och
räddningsmanskapets facklor syntes, måste jag
hafva öppnat ögonen och ansett mig vara
i en graf af eld och mannen som bestod
af eldslågor i mensklig skepnad, måste
varit den man som böjde sig öfver mig för
att undersöka om jag var lefvande eller
död. Jag kan ej annorlunda förklara det.

Whitehead och jag voro de ende
öfverlefvande: resten var död, då undsättningen
hann oss.

Skizzer från Förenta Staterna.

nr.

Washington.

Hvarföre skulle jag begifva mig hit,
hvarföre utsätta mig för att blifva ett af
krigets första offer? Här är jag nu
bloke-rad i Washington, och det är ingalunda
roligt att vara blokerad i Washington.
Jern-vägarne emellan Maryland och Virginien
äro afskurna, navigationen längs floderna
hämmad. Jag har intet annat råd än att
återvända till New-york, derifrån man
alltid har fri reträtt. Jag har då tillfälle att
begifva mig till New-Orleans öfver
Havanna. De finnes icke i detta land,
såsom i vårt gamla Europa, dessa gamla
goda postvägar, med hvilka man efter
behag kan komma hvart man blott önskar.
Härstädes har jernvägen gjort en
uthuggning tvärs igenom skogen eller plöjt sin
fåra tvärs igenom ängen, och dermed allt.
Ni måste skynda eder att begagna den i
dag, ty om linien af en eller annan orsak
i morgon är afbruten, så här ni intet
medel ett fortsätta er färd. Man kan
genomfara en sträcka af hundra mil utan att
påträffa en enda körväg;

Må lokomotivet och &teamer’n upphöra
att finnas till i Amerika, och det skall
icke dröja länge innan Amerika öfvergått
till vildhetstillstånd. Ar det verkligen så
aflägset derifrån, då man ser det på nära
håll? Felet är icke dess. Civilisationens
verktyg hafva i dessa nejder föregått
civilisationen sjelf. Uti Europa hafva
jern-vägarne lydt, här befalla de. Uti Europa
hafva våra åldriga städer, kosta hvad det
vill, bestämt den rigtning de hafva att
följa; uti Amerika hafva de uppspirande
städerna varit tvüngna att söka sig en plats
vid den på förhand utstakade vägen.
Utanför dem har man endast en ödemark, och
det är ännu i dag äfventyrligt att våga sig
dit. Man gör det endast rustad i
jagt-8töflor, beväpnad med skjutgevär, ledsagad
af en vägvisare och af en hund; man lägrar
sig hvar man det kan, man ßlagtar i förbi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free