Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
Den gamla och den nya tiden.
Det var i Helsingfors den l:sta
September sent på aftonen. Menniskorna, sora
nyfiket hade hvimlat kring gatorna för att
skåda den nya belysningen, hade småningom
skingrats. En halfdrucken gesäll stod
ensam i ett hörn, villrådig hvart han skulle
styra sin kosa, gnolande på "ack hvad jag
är glad gesäll." Slutligen var äfven han
försvunnen. Nu var allt tyst, ty endast
några aflägsna ljud af ropande
brandvakter nådde då och då örat. På salutorget
stodo två lyktor midt emot hvarandra. Det
ena var en gaslykta, det andra var en
"gammal lykta." Gaslyktan, smärt, fin och
genomskinlig, hade bela aftonen varit
mycket belåten med sitt eget jag. Den visste
nog med sig sjelf att folk satt sig i
rörelse för att bekika den och den gjorde
äfven sitt bästa att ådraga sig
uppmärksamhet. Se hit! ville den säga åt alla
förbigående, likasom en ung flicka då hon
fått sig en ny klädning. Och så lyste den
med sin låga så vackert och lät den bilda
sig till en nätt blomma. Kors hvad den
är vacker! sade en ung fästmö som just
vandrade förbi den vid sin utkorades sida.
Den strålar som dina ögon sade
fästmannen, och det var en stor artighet mot
gaslyktan, ty en förlofvad karl, anser minst
att hans kärestas ögon lysa som solen;
gaslyktan hörde det och dansade så nöjd,
svängande på sig både hit och dit, och
bjöd till att lysa ännu klarare och bilda
en ännu vackrare blomma, i det den
tycktes säga: tack! tack! Af detta och dylikt
smicker hade den blifvit så högfärdig att
den under hela aftonen icke såg åt det
håll der den gamla lyktan stod. Nu hade
såsom sagt allt folk skingrat sig och
gaslyktan tittade förgäfves efter ännu någon
som skulle berömma den. Men der kom
ingen mer ehuru den bjöd allt sig till att
kokettera i sin nya glans. Hvad är det
för en usel lampa som brinner der midt
emot? sade slutligen gaslyktan för att på
något sätt fördrifva sin ledsnad, ty led-
samt hade den då den icke blef kurtiserad
och erkänd. Vid sin fråga tittade den
föraktligt och halft ironiskt åt det håll der
den gamla lyktan stod. Den gamla
lyktan hade varit modfälld hela aftonen och
icke var det heller något att förundra sig
öfver. Alla menniskor sågo på den, sågo
på gaslyktan och sade sedan: kors,
hvilken skilnad! Det är ju som natt och dag.
Och derföre, då den såg sig hånad,
nedsatt, färdig att trampas i smutsen, kände
den sig kränkt. Den visste att dess tid
var ute, att dess lyskraft var för liten,
att den småningom nalkades sitt slut, men
det grämde den dock att i sina sista
stunder blifva skymfad och hånad. Den hade
ju ock en gång varit till nytta.
Bedröfligt var det att se huru den gamla lyktan
hängde läpp, nästan lika bedröfligt som
då det gamla theaterbuset såg huru man
invigde det nya. Dess speglar voro i
dag visat lika blankade som fordom. Dess
lågor gjorde visst sitt bästa att lysa allt
hvad de kunde. Man såg att den tänkte:
nu skall jag rigtigt bjuda till; men det
gick icke ändå. När den nu fick höra
gaslyktans fråga, kunde den icke återhålla
några tårar olja som runnö ned för dess
kinder. Skall jag icke få dö i fred? sade
den slutligen med en bedjande ton. Men
den unga gaslyktan hade fått kurage i
afton, emedan den blifvit så mycket smickrad.
Den svängde bara på sig och skrattade
förtvifladt åt den gamla lyktan. Min vän,
sade den och nu tyckte den sig hafva
varit rigtigt nedlåten, du hör redan till det
förgångna, hvad är du i bredd med mig?
en papperslykta, en medlem af pöbeln ibland
gatulyktor. Du bar icke följt med din tid,
du är efter den, annars hade du skaffat,
dig en bättre olja och gjort mig platsen
stridig.
Unge vän, sade den gamla lyktan, och
nu ansträngde den all sin ljusstyrka, yfs
icke öfver ditt företräde; du har mera
lyskraft, det är sant; man fordrar af oss
mera nuförtiden och derföre är jag utträngd,
du hyllad. Men vet att äfven jag har haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
