Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327’
intaga ett af dessa lifligt tecknade
karaktersdrag:
Under mera än 3:ne decennier var ban allas
orakel, när det gällde hästar, och ingen sådan köptes,
utan att han först rådfrågades, liksom knappast
något af dessa ädla djur i Stockholm fanns, hvars
historia han ej kände. "Se der går Storsultan, grefve
B:s ridhäst för 16 år sedan", yttrade han en gång,
pekande på en utmärglad kamp, som framför
vedkärran med möda släpade sina ben . . . "nej, men
se på åkarn, den lymmeln, hur han rycker det arma
djuret i munnen!" tillade han, störtande mot åkaren
med käppen. Nu ha vi en lag, som stadgar ansvar
för den som misshandlar djuren; men innan lagen
kom var Norling den lefvande traditionen , en
tradition med käppen på åkardrängarnas ryggar. Det
var ej tu tal om hans stora öfverlägsenhet framför
alla andra sin tids djurläkare i hvad som rörde det
rent praktiska, användandet af läkemedlen och den
kirurgiska knifven. Men hans sätt att för öfrigt
behandla och beherrska de ädla djuren, äfven när de
voro som ystrast, var lika beundransvärdt. En dag
kommo till veterinärinrättningen en underofficer och
tolf man från lifgardet till häst, förande med sig en
häst, som de förklarade vara rent af omöjlig att sko.
"Hit med kampen!" ropade Norling, läggande sin
hand på deu frustande och dansande ostyringens länd,
hvarefter han småningom och under smek förde
handen nedåt benet till foten. "Kom nu och tag foten!"
befallde han derefter den yngste af sina elever,
hvilket denne också gjorde. Hästen stod spak som ett
lam och lät sko sig. "Gå nu hem, gossar!" sade
han derunder till hästgardisterna, "jag skall skicka
ett barn efter med hästen." Hvem vet, kanske
kände Norling långt för detta till Rareys konst, fast
man icke gjorde så mycken affär deraf som nu. *)
Det har i första delen af dessa "Anteckningar
om bortgångne Samtida" blifvit nämndt huru det
lyckades en inflytelserik faktion att, trots flerfaldiga
protester af sakkunniga personer, fä den ltonstanta
s. k. Flyinge-raeen utdömd och engelska
fullblods-hinstar efterskrifne. Norling, som tillsammans med
Ehrengranat hade i Köpenhamn studerat veterinär
och tagit lektioner i ridning samt i Ehrengranat såg
typen af en stallmästare och hästkännare, blef utom
sig af ledsnad och harm, när han förnam första
underrättelsen om den vandalism, som hotade Flyinge
stuteri. Med spänd uppmärksamhet följde han hela
denna skandalhistoria och utfor förbittrad öfver
fräckheten att vilja förstöra en för fosterlandet hedrande
inrättning. Efter hvad det berättades, gjordos
lockande försök att förmå "Gubben på Ladugårdslandet"
att tillsläppa en trasa åt den tillämnade byken, för
att i nödfall kunna åberopa en auktoritet; men då
det ej lyckades att få honom tyst eller passiv, eme-
*) Aug. Blanche.
dan man väl visste att Nordlings utlåtande i en fråga
som denna kunde både framkalla bifallets solsken
och förkasteisens åskor, så blef han af de mäktige
ansedd såsom en af "de omöjlige." Då han slutligen
under en ridt med några bekanta på Djurgården fick
höra att "våldsbragden" var genomförd, och att
personer i hans följe vågade försvara "strecket" samt
underkänna den af inbilska nyhetsifrare och
skrällande charlataner kasserade hästracen, blef Norling
förbittrad och röt: "lögn, alltsammans lögn, mina
herrar! J kännen ej Flyingehästen, men jag vill lära er
att känna honom", .... hvarpå han satte sporrarne
i sin springare och med lösa tyglar sprängde af i
fullt sporrstrek uppför de branta bergsafsatserna som
ligga emellan theaterhuset och den då för tiden så
kallade Burgmanska villan. Uppkommen allrahögst
på platån, vände han sig till det förundrade
sällskapet nedanför berget, aflyfte sin hatt och svängde
den triumferande några hvarf i luften.
Min sjul ar mörk.
l.
Min själ är mörk. O, harpan slå!
Dess ljud jag höra kan. Var snar?
Må smältande dess toner gå,
När lätt din hand på strängen far. ;
Om i min barm ett hopp lins qvar,
Dess sång skall väcka det igen,
Om än en tår mitt öga har,
Den flyta skall, och svalka se’n.
2.
Men dyster, vild skall bli din sång! ,
En glädjens ton ej höras får,
Ty gråta måste jag en gång,
Om ej — till döds mitt hjerta slår.
Se, utan klagan, utan tår
Af sorgen blef det ammadt opp,
Och allt hvad nu blott återstår,
Ar brista — eller sångenB hopp.
—d—d—
Veckans krönika.
Lördagen den 12 Oktober.
Marknaden gick lyckligt förbi, utan att medföra
någon släng af det beryktade "marknadsvädret." Folk
var samladt i större mängd än vanligt och på
landt-mannavaror fanns ymnig tillgäng.
Strömmingsförrådet ifrån Åland var ännn i dag pä morgonen icke
uttömdt. Endast kringlor voro "flau"; ett lass "äkta
Wiborgs" lyckades dock något lifva de tröga
spekulanterna. Uti "ståndsväsendet" hade en af stadens
bagare försökt tillvägabringa en representationsreform,
hvilken dock icke lyckades tillvinna sig bifall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
