Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAPPERSLYKTAN.
Utgifvos hvarje Måndag
eller första helgfria
dag i veckan,
kl. 12.
1801.
Än W.
Ägfnrø hu £ Immbtr.
Pris: för helt år 2 rub. s:r;
för halft år 1 rub.;
för lösa numror
ö kop.
Amerikanska jägare.
De långa ferierna tjenade mig till en
förevändning; men i sjelfva verket hade
jagi gerna kunnat taga mig ledighet under
den arbetsdrygaste delen af det judiciella
året, utan att min profession blifvit derpå
lidande. Jag var icke, egentligen att
säga, en advokat utan kunder, ty jag hade
tagit in nitton guinéer på de sista tolf
månaderna*). Men jag berodde icke af dessa
inkomster för mitt bröd; min tants
testamente hade gifvit mig ett anspråkslöst
oberoende och jag kände en oemotståndlig
längtan att göra en resa till Amerika för
att återse min dervarande broder. Vi voro
endast två qvar af en ganska talrik familj.
Jag hade blifvit bildad för advokatyrket
i hemmet, och William hade valt att söka
sin lycka i Nya verlden. Han hade
hittills förföljt den ostadiga gudinnan så ifrigt,
att hans anhöriges bref sällan nådde
honom, och att haus sällan voro daterade
två från samma stad, eller ens från
samma stat. Han hade antagit de oroliga
vanorna af en infödd yankee, ständigt med
ena benet i Florida och det andra i Maine,
handlande, grufbrytare, spekulerande i
aktier och i länderier, slående sig på
särskilda yrken, för att öfvergifva dem innan
han till hälften försökt dem, med ett ord
förande detta "Mannens-med-tusen-yrken"
lefnadssätt, som är så kärt för våra trans-
*) I England erlägges för hvarje konferens med
en advokat en guiné.
atlantiska kusiner. Men William förtjenade
penningar; han beklagade sig aldrig och bad
aldrig om hjelp af sina få öfverlefvande
anhörige, och hans spänstiga ande höll sig som
en kork ofvan vattnet på förlägenheternas
ocean. Då jag sist hade hört af honom var
han yngre kompagnon uti en bank i
New-orleans; ban gjorde goda affärer och
sände mig en varm inbjudning att besöka
honom under den helsosamma årstiden. Han
bodde vid Rochambeau-gatan och kunde
presentera för mig, sade han, alla
märkvärdigheterna uti en stad, i jemförelse med
hvilken äfven Paris är en stilla och
all-daglig ort. Hösten kom och jag begaf
mig å väg. Jag hade skrifvit två bref
sedan jag beslutit mig för resan, men hade
ej fått något svar. Men detta oroade mig
föga. Jag tvekade ej det minsta, att jag
skulle finna min broder uti bankens
kontor, tryggt logerad framför sina
hufvud-och kassaböcker. Bankaffärer, sade jag
till mig sjelf, äro af en stadig och
beständig natur, och jag är glad att William
slagit sig på ett så hyggligt sätt att göra
sig en förmögenhet. Detta är något belt
annat än hans spekulationer i jordstycken
uti Californien, eller hans mulåsne-handel
i Texas eller hans
Oregon-iifförsäkrings-bolag. Han skall utan tvifvel finna sig
väl i sin nuvarande ställning och jag skall
finna honom på sin post.
Jag reste af. Med tillhjelp af ånga
och jernvägar anlände jag snart till en
välkänd hamn vid Missieippi, der jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
