Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394’
ocb att de anklagade borde hemtas inför
skranket. Jag släpades fram med de andre.
"Skyldig eller icke?" var den hemska
fråga man ställde till oss.
Några darrade som asplöf. Jones och
Phillips voro lugna, men det var ett
för-tviflans lugn.
"Skyldig eller icke skyldig?"
"Låt komedin taga en äuda" utropade
Jones. J hafven fängslat oss; felet var
mitt, att jag lopp i snaran. "Gören ert
värsta!"
"Ar repet fästadt tillräckligt högt?"
frågade domaren Lynch.
"Allt i sin ordning, domare!" var svaret.
"Nåväl, mine herrar jurymän, hvad är
er mening?"
"Skyldiga! Alla skyldiga!"
Den vilde domaren utropade: "Jag kan
ej fälla någon annan dom än: Död. En
snara om halsen på bvarochen af dem,
och såväl staden som landet äro dermed
väl betjenade."
Ett skallande bifallsrop följde. Vi
släpades under ett träd och en hvar stod snart
med repet om halsen. Då återfick jag
xnålet och protesterade så högt jag
förmådde, bedyrande min fullkomliga oskuld,
att jag var en harmlös resande, en
engelsman, och mera dylikt. Dessa mina
utgjutelser framkallade ett skallande skratt.
"Engelsmän äro ej privilegierade att
mörda och stjäla, det skall ni fä lära er,
på bekostnad af er hals", sade eu gammal
landtbrukare, som fasthöll mig.
"Iludfläug den skrymtaren!" ropade en
sjöman.
Ilar man hört på en sådan lismande,
feg skurk" skrek en annan.
"Kan ni icke taga er kapten till
mönster, Jones, som ni ser, och dö som en
man?"
Miua ögon följde riktningen af talarens
finger och jag varseblef min sednaste
bekantskap dinglande några alnar ofvan
marken, med svartnadt ansigte och stirrande
ögon.
"Nu till Phillips", ropade man och jag
tillslöt mina ögon för att icke blifva vittne
till hans afrättning.
"Morgan blir den tredje, och
Engelsmannen fjerde", sade Lynch domaren. "Upp
med Phillips! Hala au, raska tag!"
"Nu till Morgan!" ropades derefter.
"Här kommer sheriffen sjelf!" förnams
en röst, och man hörde galoppetaf en häst.
"Hvad 8e’n?" genmälte en annan; "det
suveräna folket låter icke lura sig på sin
hämnd. Dessutom är Willy Hudson en
präktig karl."
Willy Hudson. Allt mitt blod rusade
från hufvudet till hjertat och derifrån åter
tillbaka, och jag darrade från hufvud till
fot. Mitt namn var Hudson och min
broders föruamn William! En blick var
tillräcklig för att igenkänna honom, då den
solbrände ryttaren stadnade midt i
folkmassan. Det var William — honom som
jag rest för att träffa; — hög tid nu! Jag
vet icke hvad jag i ögonblicket gjorde och
sade. Jag vet endast, att jag inom två
minuter var lös, fri och ledig, arm i arm
med min broder, och att de råa karlarne,
som varit så nära att hänga mig, nu höllo
på att vrida mina händer ur led, då de
skakade dem och bådo om förlåtelse för
sitt obehagliga misstag. Det var icke
eu-samt mig som Willy gjorde en tjenst: jag
ryckte honom i ärmen och bad honom göra
något för de olycklige, hvad helst de än
felat, som ännu väntade på döden. Han
förde mig in på ett värdshus, stängde
dörren och gick ut. Jag hörde skrik, skratt,
skrän, bifallsrop och ett mummel af
pö-beln. Efter en lång stund återkom
William aftorkaude sitt ansigte med en
näsduk, mycket varm och uttröttad.
"Uff!" utropade ban, "hvilket mödosamt
värf! Men det är gjordt nu, ehuru min
tunga värker af pratande. Jag har gjoit
det för din skull Georg, min gosse, och
lycka är att jag har popularitet här. Tjära
och fjädrar i stället för hängning samt
par med en kohud, väl exeqverade, skola
för en tid spoliera deras fägring. Men
huru kom du att vara i deras sällskap?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
