- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
405

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

405’

ban utsätter i receptet, utan den ratta
qvan-titeten finner ban vida mer, genom att i
tanken hafva ordnat läkemedel, som verka
i samma riktning, efter deras olika
verk-samhetsgrad; således genom en efter
omständigheterna oupphörligen varierande följd
af sammanställningar och jemförelser.
Härvid måste alltid — antingen en enkel
arith-metisk beräkning, eller ett jemförande
bedömande af qvantiteter kommer i fråga —
den oviga indelningen af nugällande
medi-cinal-vigt göra svårigheter; då deremot
decimalindelningen så väl öfverensstämmer
med procentberäkningen och erbjuder en
jemn och likformig skala för jemförelsen
af olika qvantiteter, hvarigenom inbillning
och tanke lättare komma minnet till hjelp.
Dessutom börjar det blifva allt vanligare,
att grammvigten begagnas i medicinska,
liksom öfverhufvud i vetenskapliga arbeten,
som äro beräknade för allmännare
spridning, och häraf inträffar, att den unga
Läkaren, då ban börjar sin praktik, bland
andra svårigheter har att inöfva sig i en
för honom ny receptur efter ett olämpligt
vigtsystem, till hvilket ban allt framdeles
måste hålla sig i praktiken, under det ban
i theorin hänför de flesta begrepp om
qvantitet till ett allmänt, vetenskapligt
måttsystem. Att öfvergå till ett sådant i
medicin, är således på intet sätt vådligt, ännu
mindre utan ändamål; det är, hvad vi
önskat belysa för den, som ej närmare tänkt
på saken; landets Läkare fråga vi deremot
helt enkelt, är det ej tid att företaga en
förändring, som dock någon gång måste
ske?

HcSgicia.

Skildradt af en tysk resande.

Belgiens färger äro desamma som
Tysklands: svart, rödt och guld; bakom
Her-besthal, den sista preussiska gränsorten
på andra sidan Aachen, svaja de den
tyske resanden till mötes — och här hafva
de en betydelse!

Intet land ses af utlandet i så
kontrasterande färger som just Belgien. En del

betrakta det såsom: en glimmande härd för
uppror och oroligheter, såsom en bikupa
för revolutionära svärmar; andra anse det
alldeles förmörkadt af prestrockar och
rökelseångor. Mången tysk fantasie ser i
Belgien allmänna medeltids romantikens
land; men ännu större är antalet af dem
som tvärtom betrakta Belgien såsom det
allra mest prosaiska land i Europa,
såsom sätet för den nyktraste materialism,
hvarest allting är vara, allting handel,
allting jernväg, allting räknesinne. Medan
någre lätt antändlige tyske patrioter
förklara större delen af Belgien för
germa-niskt område, hvilket dels genom sitt språk
dels genom sin historia tillhör Tyskland,
hånle andra försmädligt så ofta man
talar om den unga statens oafhängighet;,
de betrakta Belgien blott såsom en
förklädd fransysk provins, hvilken
plötsligen skall afkasta masken och presentera
sig i röda byxor. De förgäta att belgiska
kongressens 179 medlemmar år 1830
enhälligt hafva proklamerat sitt fäderneslands
oafhängighet; att, förrän franska
konventets generaler pressat Belgierne till
fransoser, desse belgier varit österrikare, men
icke ville blifva österrikare; att de
tillhörde Spanien, förrän de voro österrikare,
men icke ville blifva spaniorer; att de
voro fransmän, men icke ville blifva
fransmän; att de voro holländare, men icke ville
blifva holländare, — med ett ord, att
dessa fyra miljoner flamländare (flamander,
flammändare) och walloner arbetat sig
fram genom alla krig och ur alla politiska
indelningar för att bevara sin karakters
och nationalitets egendomlighet och
upprätthålla sin oafhängighet oförkränkt.

Det är sannt, i stället för att indelas i
9 provinser, kunde Belgien naturligare
klyf-vas i två hufvuddelar, i ett germaniskt och
ett walloniskt gebiet. Den språkliga
gränsen genomskär landet från öster till vester;
i norr bo flamländarne, i söder
walloner-ne, de förre utgörande tvåtredjedelar, de
sednare en tredjedel af befolkningen. Men
båda elementerna hafva i statslifvet sam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free