Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34’8 Den literära nevrosen.
i dess källare har man velat slå en hel generations poetiska mynt.
Derför har krisen kommit.
Hvarken Zola, Goncourt eller Daudet ha haft tillräcklig poetisk
källåder i sin produktion för att kunna bilda en skola i god mening.
Guy de Maupassant har lärt af de båda första och jämte så ofantligt
mycket, som var hans eget, lockat af dem det, hvarigenom de
verkligen ha kommit längre än man var hunnen före dem. Men
han är också den enda verkligt talangfulle naturalism-discipeln.
Alla de öfriga ha endast tagit mästarnes manér och användt den
smula kraft, de hade, för att drifva detta manér ut i det absurda.
Deras talang var ej tillräcklig för att väcka uppseende, »faire du
bruit», den moderne franske romanförfattarens eviga dröm, för öfrigt
också vilkoret för hans existens, om han ej händelsevis är född till
Krœsus, i alla händelser hans enda lifsuppgift. Derför måste
extravagansen och skandalen anskaffas som hjelptrupper. Och med
ursinnig fart har man rullat utför det sluttande planet.
Naturalismens första frukt var den grafsvarta romanen.
Pessimismen hos mästarne hittade man helt naturligt först på att se som
lifspunkten i deras produktion; den är ett så fullblodigt barn af
vår tid. Och derpå följde den långa rad af berättelser, hvilkas
sträfvan var att potensera det allra svartaste ebenholts-svart upp
till en aldrig anad grad af svärta: Huysmans, Edouard Rods och
Henri Céards böcker, »Songes» af Poictevin, uppfinnaren af den
norskt-arabiska franskan, Harry Alis »Reine Soleil», Péladans »Vice
suprême», o. s. v. Gruppens valspråk är gifvet med all önsklig
klarhet af dess förste kritiker Emile Hennequin -i Revue
indépendante, der han har skrifvit en serie artiklar om den moderna
pessimismen. »Det synes,» säger han, »som om konsten måste vara
tvungen till att efterlikna verkligheten, i det den förmörkar den
(en l’assombrissant)». Man tanke sig den moderna verlden
naturalistiskt behandlad med den ständiga baktanken, att ju tjockare lager
af svärta det smörjes på den, desto större blir konsten- man kan
då göra sig en föreställning om, hvilka upplifvande historier dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
