Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
der, när hon inför Honom beder om förlåtelse för Jesu
försonings skull, uppehälles hon ofta länge nog af sina
egna otrostankar, att hennes synder äro alltför stora, för
att hon skulle våga hoppas nåd. I stället för att nöja sig
med att såsom en ogudaktig fly till Honom, som den
ogud-aktige gör rättfärdig, hindras hon af sin egna vilja att söka
först antingen blifva mera förkrossad i sin ande eller ock
hinna till en större framgång i sitt bättringsbemödande,
innan hon vill komma och taga nåden emot, ändock denna
gifves utan penningar och för intet. Och i stället för att
vid ordets löften stilla bida efter Herrens hjälpostund,
hindrar hon sig från hjälpen därmed, att hon efter sitt tycke
och sina önskningar vill föreskrifva Gud både tiden och
sättet för Hans hjälp. Men det är ej blott den uppväckta
själen, som så blir sig själf till hinders vid nådens sökande
och anammande; utan äfven hos en benådad människa
finnes mycken egensinnighet och egenvilja och själfklokhet,
som är henne ej allenast till hinders för förkofran i nåden
utan ock lätteligen blir henne till snara och fall ur
densamma.
Botfärdiga själar borde dock af Jesu ropande ur
djupen i full öfverlåtenhet till Guds vilja ej blott hämta
anvisning utan äfven uppmuntran till en lika undergifvenhet,
på det ock de måtte blifva hulpne utur djupsens nöd. När
Jesus i Gethsemane ropade utur ångestens och
bedröfvel-sens djup, satte Han ej sina tankar emot Guds tankar,
sin vilja emot Guds vilja, sina önskningar emot Guds
behag, utan i allt öfverlät Han sig åt sin Fader. Därför vardt
Han ock, såsom vi sett, i så måtto bönhörd, att Han blef
hulpen ut ifrån den svåra ångesten och fasan för lidandet.
Huru borde då ej detta Jesu förhållande innefatta en
kraftig uppmuntran för dem, som äro i själanöd, att icke blott
ropa ur djupen till Gud utan ock att helt öfverlåta sig åt
Honom. Ack, så länge de envist fasthänga vid sina egna
tankar och tycken, så hjälper det ej att ropa om hjälp från
nöden. Nej, det, de i sin nöd först och främst behöfde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
