Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pastor Velin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
där som en pestsmittad vid sin fars graf, skydd af
alla.
»Det var ett skralt graföl», tyckte han seder-
mera åt någon. »Men det var detsamma, huset är
fattigt. Man ska för resten inte kalasa, när ens far
är död».
Det fanns folk som påstod sig ha sett tårar i
hans ögon vid grafven, och det är ju inte alls omöj-
ligt, ty han var ju en människa ändå. Till den
officierande prästen, som kände sig helt förlägen öf-
ver hans närvaro, sade han:
»Ja, det var ju väl att farsgubben fick dö! Han
hade nog inte roligt på senare åren. Men det hade
kanske kunnat vara litet ’ales’, om riset ej sparats.
Nu är det för sent, ser pastorn, för sent för mig
att bli folk igen. Ja ja, som man kokar får man
supa, det är en gammal erfarenhet».
Och dock fanns där en solstråle i den eländi-
ges lif.
Nedanför den höga, med resliga barrträd bevuxna
åsen i grannsocknen bodde en gammal ofärdig gum-
ma, Anna Stina eller Stick-Stina, som hon allmänt
kallades. Hon stickade strumpor, vantar och »lång-
sjalar», »snibbar», »handbålkar» och »hjärtvärmare»
och annat smått, och drog sig fram skapligt nog.
Hon påstods i ungdomen ha varit en fager piga,
och som hon då i flera år tjänade i prästgården,
blef hon god vän med sonen, Anders Velin, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
