Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dem hade vi hittat hit upp i skogen och kunde
äfven söka oss vidare, ty „den som hittat hit utan
vägvisare, finner nog själf stigen härifrån“ förklarade
värden helt godmodigt. Och han hade rätt. Vår
skogslöpareinstinkt hade väkts och skärpts, behaget
af att vara oberoende af vägvisare uppvägde till fullo
olägenheten af de små krokar vi nödgades göra för
att kringgå ett kärr eller ett träsk, som icke var
utsatt på kartan.
Vi voro nu i hjärtat af skogsregionen, men icke
i den vilda orörda ödemarken. Skogen var befolkad,
närheten af industriella värk, Rautakoski i norr och
Högfors söderut i Pyhäjärvi, hade äfven här borta
framkallat en industri: kolbränningen. Vi hade ej
hunnit långt från Paasto, innan vi midt inne i djupa
skogen stodo invid den första milan. Det var något nytt
för oss och en icke mindre ovanlig uppenbarelse voro
vi för kolarn, som vid vår ankomst väktes från en
förmiddagslur i sin riskoja. Vi gjorde oss hemmastadda,
slogo oss ner framför hans boning och inledde
konversationen. Sedan de öfliga frågorna „hvart och
hvadan“ undanstökats, kunde vi länka samtalet mot
lifvet i skogen, vid milan. En bjuden cigarr — fredspipan
åt höfdingen i detta wiggwam — löste tungans
band och så började gubben sina skildringar. Att det
spökade i skogen, att gastar och troll här huserade
grymmeliga var klart, men likaså att elden från milan
skrämde alla onda andar, och att han, kolarn, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
