Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Wallmarks förhållande till Karl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i
Men redan följande år kom Wallmark att ofrivilligt
ådraga sig kronprinsens misshag i högsta grad.
I början af maj 1813 afreste Karl Johan till
Nord-Tyskland såsom chef för nordarmén mot Napoleon. Wallmarks
lärarebefattning såväl hos honom som hos prins Oskar
upphörde, och han var glad åt att efter två och ett halft års
afbrott få uteslutande ägna sin tid åt sina litterära
sysselsättningar och åt sin tidning, som han också småningom
lyckades uppbringa till sin första spridning. Han hoppades
också nu att med mera frihet kunna begagna den lagliga
yttranderätten i allmänna frågor i tanke, att kronprinsen nu
ej skulle hafva tid att så noggrant nagelfara med uttrycken
i de svenska tidningsartiklarna. Men häruti bedrog han sig.
En vecka efter kronprinsens afresa innehöll
Grewesmöhlens tidning »Nya Skandinavien» en artikel, hvaruti
oförtäckt meddelades, att Sveriges deltagande i kriget ginge ut
på att fördrifva Napoleon ur Tyskland och sedan genom
Holsteins eröfring tvinga Danmark att afträda Norge till
Sverige samt att Ryssland, England och Preussen
garanterat Sverige de båda rikenas förening. Denna artikel väckte
ett oerhördt uppseende. Efter den olyckliga reträtten från
Moskwa 1812 hade man sett Napoleon våren därpå
återkomma till Tyskland med nya härar, segra öfver den
förenade ryska och preussiska hären vid flere tillfällen, intaga
Dresden och intränga i Schlesien. Dessa nyheter, som
ankommit nästan samtidigt med kronprinsens afresa till
Tyskland, stegrade ännu mer den i Stockholm rådande opinionen,
att Napoleon var oöfvervinnelig. Att under sådana
omständigheter tala om hans besegrande och fördrifvande ur Tyskland
förekom hvar och en som en orimlighet. Om man ock hade
det största förtroende till kronprinsens fältherretalanger och
trodde, att de skulle bevisa sig genom segrar, tviflade man
dock på, att de skulle medföra så stora resultat. Man ansåg,
att prinsen borde blifva missbelåten med en artikel, som
spådde något, som man trodde ligga utom möjlighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
