Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Vaino
sakta, liksom för sig sjätfv
Skogen vill trösta — vildmarken sjunger —
Arnljot
som förut.
Skogen susar blott mina tankar — fjället blånar i solglans
därborta, stolt som det mål jag — icke nådde — i storm, höst-
regn, vintermörker är ödemarken min egen själ, som brusar,
suckar och rufvar — och spörjer sig själf utan ro: — hvartill
ödes min kraft?–––
Vaino
som förut.
Ubma, vår nåid, vet inånga ting. Han säger att darons
snöhyllta släkte aldrig kan dröja i skogars dunkel — längtar
till allt som lyser: sol och himmel, kornfält och sjöar, guldhår
och blomblå ögon —
Arnljot
tiger, fortfar att feja spjutet.
6.
Göka-Tore och Åtlo-Faste träda plötsligt fram ur skogen till höger. Arnljot springer
upp i tro att det är nya fiender, griper spjutet med båda händer och håller
sig beredd till försvar. Bröderna stå öfverraskade med händerna på
sina svärdfästen. Vaino upphör att binda.
Göka-Tore
efter en stunds väntan.
Vill du strid, främling, så stöt till!
Arnljot.
Hvad viljen I?
Tore.
Komma öfver älfven. Har du båt?
Arnljot.
Ja — för vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
