Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Olav
ler.
Jämtlands skogar ha gjort dig till grubblare, tror jag. Men
säg mig nu: Hvi lemnade du dem och kom till mig? Ofta blef det
mig sagdt, att du blott ville lyda din egen lag, aldrig en annans.
Arnljot.
Ja, jag trodde en gång: endast så vore lifvet värdt att lefva.
Ensamheten lärde mig annat —
Olav.
Den fågelfrie trådde till lagvärnadt lugn?
Arnljot.
Nej, icke så. Fredlösheten syntes mig snart som min lättaste
börda. Tyngre blef hämden, jag svurit hårdsinta jämtar. Tyngst
likväl den kamp, som flammade upp i mitt eget bröst —
Tystnar och sjunker i tankar.
Olav.
Hvilken kamp?
Arnljot.
I långa år låg jag på lur mot lömska fienders list och för-
såt: de skaror, som bröto ur skogen fram, funno mig vaken.
Men för sinnets frihet visste jag ingen vakt: — nya, okända
tankar smögo sig upp ur mitt hjärtas djup och stulo min styrka.
Den stolte, som litat blott på sig själf, såg att han icke var den
han trott —
Stannar ånyo.
Olav.
Så gick han till mig?
Arnljot.
Till dig gingo tidt mina tankar, ända från unga dagar, och
mest, när du tvangs att fly från ditt rike: din lott tycktes likna
min egen. — Men länge hade det nog dröjt ändå, innan min
fot funnit vägen, om ej––––– Konung, du har i ditt följe
en storättad jämtländsk kvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
