Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
sofven kristendomsbroder. Lars Axel Alfred Aulin, i
lifstiden lektor vid hufvudstadens gymnasium, var, efter
vanligt menniskosätt att tala, en sträfsam man. Redan hans
barndom har att omtala försakelsen såsom hans
oskiljaktigaste följeslagare. Under de pröfningar, vid hvilka hans
ungdom härdades ocli hans mannaålder stålsattes, lärde
han sig att aldrig hvarken truga sig fram eller vika för
annat än försynens skickelse och sin pligts bud. Han
skaffade sitt bröd med svett och möda, men dermed
uppnådde han endast så mycket, att nöden icke vann fäste
inom hans boning. Hans öga forskade i många ting, som
hittills hållit sig oklara för andra, och hans tunga
längtade att till upplysnings spridande få omtala allt hvad
hans forskande blick utspanat; men döden nekade honom
den fullständiga tillfredsställelsen häraf, ty nu är för
alltid förseglad den mun, som skulle haft så mycket ännu
att förtälja oss. Han sökte och vann det husliga lifvets
stilla glädje. Vid hans sida stod en huld maka, och
barn, den Guds gåfvan, förlänade välsignelse åt hans
hem. I detta hem har nu för första gången maken
upphört. att dela ljuft och ledt med sin maka, och barnens
oskuldsfulla joller nu för första gången fåfängt sökt
framlocka leendet^ på faderns läppar. Makën är bortryckt,
fadern är hädangången. Sorg och saknad äro nu i
husfaders ställe i detta hem. Förgäfves påkallar nu den
tröstlösa husmodern en huldhet, som hon ej varit van att
umbära, förgäfves anropa nu de faderlösa små ett skydd,
hvars mistning de känna, men ej förmå i hela dess
vidd fatta.
Men hvad säga vi? Hafver då Gud förgätit att vara
nådelig? Bort det. Prisom och tackom Herren! genom
den kristendomsbroder, hvars stoft vi här inviga åt den
sista hvilan, har mycket godt blifvit verkadt. Icke så,
som skulle han af sig sjelf hafva någonting uträttat eller
förtjenat att taga pris och lof. Nej, det är ingen
menniska på jorden, som godt gör, icke en; och äfven han har
ofta qvalt sig sjelf, då han tänkte uppå den gamla tiden,
på de förra år, då han om natten tänkte på sitt stränga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
