Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Sveriges historia från äldsta tid.
Man kan väl ock hoppas, att den är på god väg därtill, då
utgifvandet antagligen blifvit instäldt, om icke de första delarne
vunnit önsklig spridning.
För icke så länge sedan lärdes tämligen allmänt, att hvar
och en af de tre perioder, i hvilka enligt det Nilsson-Thomsenska
systemet vår hednatids historia indelas, tillhört ett särskildt folk,
så att under stenåldern hela Skandinavien skulle varit bebodt af
lappar, under bronsåldern af kelter (eller något annat folk), och
först under järnåldern af skandinaver. Man ville icke tänka sig,
att det varit ett och samma folk, som, efter att hafva öfvervunnit
"kjökkenmöddingernes" barbari, förmått arbeta sig fram genom
flintans, bronsens och järnets visserligen ofantligt åtskilda
stadier; man såg motsatserna mellan de olika kulturståndpunkterna,
men man märkte icke de öfvergångar, som förmedla dessa
motsatser. I samma mån som man hunnit genomforska detaljerna,
har det emellertid blifvit klart, säger dr Montelius, att sådana
öfvergångar verkligen finnas, och man får icke längre såsom säkert
förutsätta, att under hvar och en af de tre stora perioderna en
särskild folkstam bott i landet.
Genom att studera stenåldersgrafvarnas skallar har man sökt
utreda, till hvilken folkstam Sveriges invånare den tiden hörde.
När första upplagan af Skandinaviens Urinnevånare utgafs, ansåg
Nilsson, att de i gånggrifterna funna hufvudskålarne liknade
lapparnes. Sedan v. Düben och Gustaf Retzius visat, att skeletten
från stenåldersgrafvarna tyda på samma kroppslängd som den nu
varande befolkningens, samt att de fleste skallarne äro till och med
mer dolichokefala än de moderna svenska, så att brachykefalerna
blott äro undantag, har Nilsson justerat sin åsigt. Visserligen vill
han ännu 1866, att lapparne skola hafva varit Sveriges äldsta
befolkning, men han anser att gånggrifterna blifvit bygda af en
invandrad dolichokefal folkstam, som kufvat de svagare lappska
urinne-vånarne, och de undantagsvis förekommande brachykefalerna
förklaras genom en blandning mellan de två stammarne. Virchow
åter säger, att icke ens de få brachykefala skallarne likna
lappskallar; han anser däremot, att så väl svenskar som danskar i
stenålderns grafvar återfinna sin nu varande typ. Sin egen åsigt
uttrycker dr Montelius med följande ord: "Skulle än framtida
forskare icke komma till samma resultat, kunna vi dock ej frånkänna
Virchows sist anförda yttrande all betydelse. Det är nämligen i
hög grad sannolikt, att det rinner något af det nordiska
stenåldersfolkets blod i de nu lefvande skandinavornas ådror. Ty äfven
om nordens befolkning efter stenålderns slut mottagit nya
tillsatser, är det föga troligt, att ett folk, hvilket hunnit den utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
