Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Sveriges historia från äldsta tid.
hört endast en fåtalig nyss inkommen stam, men icke talats af
befolkningens massa. Denna förutsättning måste vi förkasta.
Språkminnena från den äldre järnåldern äro få, det är sant, men
så få de äro, så äro de dock kringspridda öfver största delen af
Skandinavien. Man kan icke tänka sig, att en fåtalig stam spridt
sig öfver Danmark, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Upland,
Vermland, Norge; i alla dessa trakter anträffas nämligen
runskrifter af det här i fråga varande slaget. När hälst ett fåtaligt
folk invandrar i främmande land, och i all synnerhet om landet
förut har innevånare, som naturligtvis icke med blida ögon
betrakta nykomlingarne, kan man väl taga för gifvet, att
invandrar-ne så mycket som möjligt komma i sluten trupp och söka akta
sig för allt för stor splittring. Härtill kommer, att ju den yngre
järnålderns såväl språk som skrift, efter hvad Bugge och
Wim-mer visat, utvecklat sig ur den äldres, hvilket svårligen vore
tänkbart, om de äldre minnesmärkena tillhört en fåtalig
främmande stam. Men om vi sålunda anse denna åsigt ohållbar, så kunna
vi icke därföre anse ovederläggligt det argument för
invandringsteorien, som hämtats från den språkliga likheten vid järnålderns
början och den språkliga olikheten vid den kristna tidens början.
Språkmonumenten från den äldre järnåldern äro såsom redan
anmärkts mycket fåtaliga, så att man egentligen icko af bristen på
olikheter i deras ringa förråd af ord och former torde vara
berättigad till den slutsatsen, att det språk, som vid den tiden talades
i nordens tre länder, också i verkligheten öfver allt och i alla
stycken varit fritt från dialektiska skiljaktigheter. Många
ristningar kunna hafva funnits, som nu försvunnit, där sådana
skilj-aktigheler existerat. Det vore icke svårt, att bland de yngre
inskrifterna taga ut tio gånger så många som samtliga de äldre,
icke företeende någon nämnvärd inbördes olikhet i språk, äfven
om man togo somliga från Danmark, andra från Sverige, andra
från Norge. Tänka vi oss de runinskrifter borta, som verkligen
förete språklig skilnad, så blefve förhållandet med de yngre
inskrifterna just sådant som det nu förmodligen är med de äldre.
Man ser att det vore oriktigt, om man af de befintliga likheterna
droge den slutsatsen, att inga olikheter funnits. Dock, huru få
och huru obetydliga äro icke de befintliga olikheterna ännu i do
yngre runinskrifterna! Huru starkt framträder icke medvetandet
af hela nordens språkliga enhet ännu hos Snorre, ja, än senare !
Ytterst långsamt har under den historiska tiden olikheten i språk
utvecklat sig här i norden. Under äldre tider, då kulturen icke
hunnit långt, då handel och samfärdsel voro obetydliga, har
språkets utveckling gått ännu trögare; hvilken ålderdomlig prägel
utmärker icke ännu i våra dagar allmogemålen i mången undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
