Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Det är för hvar och en, som har den minsta kännedom i
tyska språket, väl bekant, att man genom användandet af varda
uttrycker sig långt mera tyskt än genom bruket af blifva. För
att undvika det förment tyska har blifvit, som så väl till form
som betydelse föga öfverensstämmer med det motsvarande ist
geblieben, skrifver man är vorden, som är så genomtyskt, som
man kan önska sig. Man kan i sanning ej mera burdust stupa
i ett scylla, för att undvika ett charybdis, som blott finnes i
inbillningen. Insändaren har ej sett formen "var vörden", men
den måste naturligtvis för konseqvensens skull bildas.
Det är ett framstående drag hos vår tids purister, att de
taga så litet iänsyn till ordens välljud, icke besinnande, att
språket dock i första rummet är till för att talas. Lade man
denna sanning mera på hjärtat, skulle man ej förkasta de
välljudande formerna blifva, blir, blef, blefvo, blifvit och i stället
köra fram med det rasslande tunga artilleriet af varda, varder,
vardt, vordo, vorden. Då man hör dylika ljud, blir man
nästan frestad att gifva den danske språkforskaren N. M.
Petersen rätt, då han säger om svenskan, att hon "larmar som ett
begynnande bergras". Sant är, att vi hafva tillräckligt många
hårda och sträfva ord, som måste nyttjas, så att icke är det
skäl att med konstlade medel söka främja bruket af sådana, som
kunde undvaras. I allvarligare stil kunna de emellertid göra
god verkan, men icke passa de till språkets skiljemynt.
Ett annat bevis för sanningen af insändarens påstående,
att man fäster alltför liten vigt vid ordens välljud, lämnar det
vidsträckta bruket af ändelsen e såsom utmärkande för
maskulina ord. Enligt detta bruk komma alla mask. subst, att i plur.
få såsom hest. artikel ändelsen ne. Härigenom tillskapas sådana
vidunderligt tillspetsade former som: männerne, bilderne,
sö-nerne, m. fl. Naturligtvis har regeln tillkommit på grund däraf,
att fornspråket hade för mask. som best. art. i pl. formen nir,
samt i ändamål att åstadkomma likformighet i böjningen. Denna
har dock icke kunnat fullständigt vinnas, emedan mask. subst,
på ande samt de på are, då de antaga den icke-sammandragna
formen, antaga ändelsen na, t. ex. resandena, domarena. Denna
nyhet har varit onödig, ty fullständig likformighet fanns förut,
och att den har varit skadlig, erkänner hvar och en, som har
öra för sitt modersmåls välljud. Följer man blott regeln, att
best. art. i plur. är na, som öfvergår till ne, då stafvelsen ar
föregår artikeln, tillfredsställer man alla anspråk på
regelbundenhet och välljud; man får då formerna: karlarne, brudarne,
bilderna, männerna o. d. Härigenom blir visserligen
fornnordiskans anspråk på att vara regulerande för nutidens språk icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
