Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 Om djurskyddets grundsatser.
hos en människa att äfven känna medlidande med dem, som lida.
I det vilda tillståndet behandlar människan sin fiende eller sitt
rof på samma sätt som djuren : d. v. s. utan afseende på offrets
qval. Sedan rättskänslan och medlidandet vaknat, inträder
härutinnan en väsentlig förändring: man fordrar ej mera, än man
anser för rätt; man utkräfver ej ens hela sin rätt, där det vore
grymt att göra så; man vill ej tillfoga någon lefvande varelse
onödiga smärtor, och man söker göra de oundvikliga så lindriga
som möjligt. Att så göra kallas att handla mänskligt i detta
ords högre och sanna betydelse. Den som är genomträngd af
detta slags mänsklighet, skall ej blott icke undandraga sig att
ärligt godtgöra djuren för deras fångenskap och arbete; ban
skall icke häller med likgiltighet gå dem förbi, då de lida
mycket, äfven om ban sjelf icke är skulden till deras lidande ; han
skall, då de äro i hans tjänst, hvarken anstränga dem öfver
förmågan eller på annat sätt plåga och misshandla dem; han skall
städse ihågkomma apostelns ord: "dom utan barmhertighet skall
honom öfvergå, som barmhertighet icke gjort hafver".
Vi hafva sålunda funnit, att djurskyddets högsta och
allmännaste grundsatser egentligen äro de samma, som den
mänskliga sedlighetens öfverhufvud, ty de stödja sig ytterst på
rättvisa och barmhertighet. Jag har vid ett föregående tillfälle
behandlat detta ämne i följande ord *) som torde kunna bidraga
att framställa det samma i ännu tydligare dager.
Människans högsta dygder (och vigtigaste pligter, ty pligt och
dygd äro samma sak, betraktad från olika sidor) sammanfattas i
dessa tvänne: rättvisa och kärlek. Rättvisan grundar sig på lagen "lika
mot lika" och fordrar därföre, att vi ärligt och fullt återgälda det goda
vi emottagit, samt att vi icke tillfoga uågon ett ondt, som han icke
förtjänt. Denna lag är så tydligt inskrifven i vårt sedliga medvetande,
att vid hvarje tillfälle, då verldens gång synes gäcka eller jäfva
densamma, vi, utan afseende på egen fördel eller skada, förnimma det
såsom ett skärande missljud. Den skulle till och med kunna kallas den
fundamentala naturrätten, ty ett gryende medvetande om den samma
röjer sig äfven hos djuren, framför allt hos de högre, och hos
människan framträder den med allt större klarhet och giltighet i mån af
hennes sedliga utveckling öfverhufvud.
Rättvisan är den naturliga människans högsta dygd; den antika
verlden kände därför ingen högre. Kristendomen fasthåller visserligen
lika oeftergifligt vid rättvisans fordringar, men kräfver därutöfver och
i främsta rummet kärlek, d. v. s. ren och oegennyttig välvilja. Den
blotta rättvisan återgäldar i lika mått både ondt och godt; kärleken
ålägger oss att gifva mera godt eller mindre ondt än vi emottagit, ja,
då lian är ännu starkare, att gifva godt där vi icke emottagit något
sådant, samt där han uppnått sin högsta styrka, att löna ondt med
godt. I rättvisan råder jämnvigt mellan sjelfviskheten och kärleken ;
man betalar ärligt sin skuld, men man gifver ingenting därutöfver.
*) Anf. st. sidd. 32-37.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
