Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
S. Heegaard, Ora opdragelse.
skolans och lifvets högsta ändamål (sid. 375). Men hvari ett
religiöst lifsinnehåll egentligen består, därom lämnar förf., såsom
vi sett, dåligt besked.
Andra svårigheter äro grundade i känslans egen natur. Hon
är den mest subjektiva af alla själsyttringar; hon angår mitt eget
tillstånd. Med detta växlar och ändras hon, utan att man ens
sjelf kan skönja orsaken. Hon verkar tämligen oberoende af både
förstånd och vilja (s. 140). Det är därför att vänta, att det
skall fordras omfattande arbete för att åstadkomma någon
förändring i den af naturen gifna grundstämningen. Och denna
förändring kan endast blifva en modifikation, aldrig en total
omskapning. Fåfäng är den förhoppning, de uppfostrare göra sig,
som tro, att barns känslolif fullständigt kan omdanas till ett
sådant, som de anse vara det ideala. Det är således uppfostrans
uppgift att till bästa möjliga utbilda hvad som finnes, ej att
skapa nytt.
Äfven om uppgiften reduceras därhän, kräfver dock hennes
lösning mycken skicklighet. Det fordras konsterfarenhet att
framkalla en önskad känsloyttring, ty icke lyckas det på hvad sätt
som hälst; det fordras icke mindre konst att hålla en viss känsla
borta; ty det kan hända, att hon mångfaldigt starkare reser sig,
då man som mest trodde henne vara aflägsnad. Det går ej an
att direkt ingripa i känslolifvet. Skall något godt uträttas,
måste känslan "växa sin stilla växt i det fördolda". Då så är, kan
det ej vara utan fara att framdraga barns känsloyttringar för
dagsljuset. Yäl är det sant, att barn bjärt låta sina känslor
framträda; men äro de naturligt utvecklade, är deras
uppmärksamhet hufvudsakligen riktad på det, som framkallat känslorna,
ej på känslorna sjelfva. Yill därför uppfostraren väcka någon
viss känsla till lif, gör han bäst i att så leda barnens
teoretiska eller praktiska verksamhet, att den åsyftade känslan
därigenom kan väntas framkomma.
Men äfven ett sådant tillvägagående lämnar intet säkert
resultat. Ju mera känslan utvecklas till rik och liflig
verksamhet, dess mera är hon hos hvarje särskild individ olika hvar och
en annans. Detta har till följd, att man för att leda människor
mot ett bestämdt mål måste påverka deras känslor på ett mycket
olika sätt, ja, ock påverka olika känslor hos olika individer.
Hos barn särskildt undergå känslorna hastigt växlingar.
Denna bråda öfvergång från en känslostämning till en annan
visar icke nödvändigt en sinnets ostadighet, utan är i viss mån
alldeles naturlig. Den har till och med sin fördel. Känslans
lifliga spel gör, att barnet kan på kort tid samla ett betydligt
erfarenhetsmaterial. Konsten är att hålla sådana känslor vid lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
