Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anmälningar och granskningar - A. Hazelius, Ur de nordiska folkens lif (G. F.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur de nordiska folkens lif.
171
Fru Vigstr5m har äfven meddelat 11 af henne
upptecknade folkvisor från Skåne, härigenom gifvande ett nytt prof på
det vackra samlarenit, som förut tagit sig ett uttryck t. ex. i
den i Köpenhamn 1880 utkomna "Folkdiktning, samlad och
upptecknad i Skåne." Af de här offentliggjorda äro 7 intressanta
varianter af förut på svenska kända visor, men 4 för Sverige
nya fynd. Dessa prof på den skånska vistraditionen, hvilka med
ett par undantag tillhöra den gamla riddarromansens sfär,
förskrifva sig till största delen från ön Hven. Allt sedan
Afzelius i det andra decenniet af detta århundrade lärde oss att
känna våra gamla medeltidsvisor, därvid stödd såväl på egna
som andras samlingar, och allt sedan Geijer och Atterbom lärde
oss att älska dem, har studiet af detta slags folkdiktning aldrig
legat nere. Yi erinra framför allt om Arvidsons 1834—1842
utgifna "Svenska Fornsånger". Äfven den sista tiden har haft
att uppvisa åtskilliga mindre bidrag inom detta ämne. Men vår
tid åtnöjer sig ej med att hopleta material, den vill ock se detta
kritiskt behandladt. I denna kritik måste i afseende på
folkvisan ett starkt komparativt element ingå, eftersom denna på det
mest slående sätt visar den litterära egendomsgemenskap inom
hela Europa, som en gång förefunnits. För detta svåra arbete
har d:r Hazelius i förevarande fall lyckats förvärfva Nordens
störste kännare af folkviselitteraturen, prof. Sven Grundtvig i
Danmark, som skrifvit de om vidsträckt sakkunskap vitnande
anmärkningarna till de visor, fru Vigström framlägger för
allmänheten. Han låter dessa anmärkningar föregås af en upplysande
och i flera hänseenden mycket beaktansvärd inledning. Det torde
tillåtas anmälaren att ur denna anföra följande rader, genom
hvilka prof. Grundtvig uttalar’ en maning, till hvilken man gör
väl att lyssna. "I Sverige", säger han, "har under de senaste
åren rört sig ett förnyadt och allmänt deltagande för folkets
forntid i olika riktningar, ehuru visserligen mest för
handgripliga forntidsminnen. Men något af denna nya värme har dock
kommit äfven de muntligen lefvande fornminnena till godo; och
visst är, att också andens gamla minnen starkt kräfva att
ryktas och räddas, och att de äro af icke mindre värde, för att ett
folk må kunna lära att känna sig själft och sitt historiska lif,
än de handens gamla minnen, hvilka nu öfver hela verlden
omfattas med så lifligt deltagande.
Det återstår säkerligen ännu mycket att göra i Sverige
för att rädda, hvad räddas kan så väl af andra muntligen
bevarade folkliga minnen som af den gamla folksången."
Säkerligen skall den svenska allmänheten ej underlåta att
gifva sin uppmuntran åt det arbete, som med dessa två häften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
