Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Om förbättringarna i vår rättskrifning (Isidor Flodström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
231 Om förbättringarna i vår rättskrifning.
ningar, som med någotdera af dessa tecken pläga utmärkas,
och att våra förbättringssträfvanden måste rätta sig
därefter.
För det andra måste vi tillse, att allt som är riktigt
och egentligt i den nuvarande rättskrifning en bibehålles och,
om så behöfs, så vidt möjligt är rensas och rengöres, men
att man icke går i den motsatta riktningen. Då nu
rätt-skrifningens princip är, att hvarje ljud alltid återgifves med
samma tecken, så följer härutaf, att om något språkljud i
den nuvarande rättskrifningen alltid betecknas med ett och
samma tecken, så bör detta tecken bibehållas såsom särskildt
tecken för just det ifrågavarande språkljudet, under det att
dess möjligen förekommande användning såsom tecken för
andra språkljud bör inskränkas. E- och ö-ljuden, såsom i
se, bo, äro sådana ljud, hvilka ständigt återgifvas med dessa
tecken, hvarför tecknen c och o också böra betraktas såsom
särskildt tillhörande dessa språkljud och böra utbytas mot
andra tecken i de ord, där dessa ljud icke förekomma.
Sträfvandet bör sålunda vara att begränsa dessa teckens
användning inom deras rätta område; genom ett motsatt förfarande
skulle man motarbeta rättskrifningsprincipens rätta
utveckling.
Ehuru det nu gifves en mängd skiftningar af det s. k.
ä-ljudet, måste vi dock sålunda för närvarande åtnöja oss
med att söka få dem alla betecknade med ä och icke med
e. Ty detta e är det specifika tecknet för ett bestämdt
utprägladt e-ljud. Nu är det visserligen sant, att, såsom
författaren till den ofvan anförda uppsatsen påpekar, i många
trakter af Finland och på några ställen i Sverige, särskildt
Stockholm och Uppland, ett utprägladt e-ljud icke finnes,
utan att långt ä och långt e synas vara på väg att
sammansmälta. Dock erkännes allmänt ett bestämdt och från
ä-ljudet skildt e-ljud såsom tillhörande det s. k. riksspråket;
och detta påstående synes oss vara fullkomligt berättigadt,
då skilnaden är fullt lefvande i den ojämförligt största delen
af vårt land samt gränsen mellan de båda ljuden ganska
skarpt uppdragen, beroende på e-ljudets uppkomst ur äldre
ei eller kort i. Ifall så inträffar, att en gång det långa ä
allmänt öfvergår till likhet med e, då blir det äfven tid att
tänka på en förändring i dess skrifning. Men att af farhåga
för alltför många ä.-n af hålla sig från förbättringar i det
nuvarande skrifsättet under afvaktan på möjligen inträffande
ljudförändringar synes oss icke vara berättigadt, Vare sig
man, såsom författaren till uppsatsen i Finsk Tidskrift synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
