Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och granskningar - P. Eklund, Sammandrag af kyrkans allm. historia till läroverkens tjänst (E. H.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
F. Eklund, kyrkans allmänna historia. 340
är den reformerta kyrkan) rörelsen, borde väl ha anmärkts såsom
grundfelet, icke att de åberopade andens inro ljus: ty det gjorde
ju Luther själf (förf. säger det upptill s. s.), lika väl som rec.
och förf. och alla lutherska teologer och kristne; utan däri, att
de åberopade detta andeljus utan kontroll af och oftast i strid
mot den heliga skrift, hvilket ju hvarken Luther eller vi vilja
göra. — Lärostriderna efter reformationen äro noggrant och väl
behandlade. Något stereotypt förekommer dock det ständiga
upprepandet för hvarje af de orden: "Konkordieformeln faststälde"
eller "Konkordieformeln framhöll." Under rubriken osianderska
striden förekommer detta diktatoriska uttryck ej mindre än tre
gånger, hvilket torde vara öfverflödigt. Förf. kunde ju antingen
i början eller i slutet af sin redogörelse nämt om denna
bekännelseskrift såsom för dessa strider afgörande och sedan vid
hvarje särskild nöjt sig med de orden: "kyrkan lär", eller "den
kyrkliga bekännelsen säger". — s. 75 frasen manducatio oralis hade
kunnat uteslutas för att ej onödigtvis belasta ynglingarnes minne,
likaså frasen: communicatio idiomatum, så mycket mera som
själfva saken i öfrigt är af förf. så enkelt som möjligt framstäld.
— Man bör hålla förf. räkning för den plats, han lämnat åt den
ädle Löscher, en lika varm kämpe för luthersk samhällsordning
och lära, som för kristlig fromhet; äfvensom för hans
aktningsvärda försök att i sin bok dela jämnt i deu kritiska
framställningen både af ortodoxismen, pietismen och rationalismen (s. 76
—82). Dock torde han hafva tagit miste i den punkt af
pietismens framställning, där han säger densamma karaktäriseras
däraf, att "kyrkan skulle nu uppbyggas ånyo på grundvalen af
enskilda själars trosvärme" (s 77.) Ty en aldrig så liten
bekantskap med t. ex. Speners och Franckes skrifter och lif, skall
genast visa, att de ej trodde kyrkan kunna uppbyggas ånyo på
någon annan grund, än den af Paulus nämda: 1 Kor. 3: 11;
Ef. 2: 20—21. Deras uppfattning af fromheten grundade sig på
evangelii egen framställning af sitt ändamål, såsom t. ex. Joh.
20: 31, hvilken vers genom Guds nåd för Francke, då han
såsom ung lärare predikade däröfver i Lüneburg, blef ledande till
ett personligt genombrott till trons frihet från bundenheten i
formväsendet och den kyrkliga objektiviteten, I öfrigt medgifves
gärna, att denna riktning, i synnerhet i den senare representanten,
for vilse i fråga om modlen för den rätta fromhetens upplifvande,
äfvensom i adiaforafrågan o. s. v. Behjärtansvärdt är dock alltid
Auberlens uttryck om den spenerska pietismen, att i den
"uppvaknade reformationens samvete". Förf. erkänner ock Speners
stora förtjänst om nattvardsskolan och konfirmationen (s. 88),
äfvensom hans "mångkunniga lärdom" och "varma fromhetsnit"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
