Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om Herman Perthes förslag till en reformerad latinundervisning (H. B.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 Oin Hermann Perthes förslag till latinundervisning.
många läroböcker, äfven i en i Sverge utgifven. Flere af de
obestridliga företräden, som Törnebladh—Lindroths formlära har
framför Ellendt—Seyfferts, härröra från öfverensstämmelse med
Perthes. På detta område visar Perthes en skarp blick på det
väsentliga och stor förmåga att genom en öfverskådlig anordning
lätta arbetet för lärjungarna. Emellertid lämnar jag hår å sido
hans åtgörande på det rent grammatiska området för att i stället
redogöra för några andra synpunkter, genom hvilkas framhäfvande
han tror sig skola väsentligen förbättra den nu vanliga metoden
för latinundervisningen.
Den bekante grammatikförfattaren Lattman yttrar om det nya
reformsträfvandet på latinstudiets område — sitt eget inbegripet —
att det egentligen är en reaktion. Detta gäller hvad de ledande
grundsatserna beträffar också om Perthes förslag. Genom
granskning af äldre läroböcker i latin har Perthes, liksom före honom
Lattman, fått ögonen öppna för en väsentlig olikhet mellan de
undervisningsmetoder, som varit gällande ända från Melanchtons dagar
till början af detta århundrade å ena sidan och nn gällande
principer, som leda sitt ursprung från omkring 1820, å den andra.
Orsaken till den vid denna tid inträdda förändring kan man utan
svårighet finna i latinets förändrade ställning. . Från sin
ursprungliga betydelse såsom ett tal- och skriftspråk hade det småningom
öfvergått till att vara ett dödt språk, hvars tillvaro inom den
allmänna bildningens sfär rättfärdigas af dess egenskap att vara
en brygga till det förflutna på samma gång som ett förträffligt
formelt undervisningsmedel. På sexton- och äfven
sjuttonhundratalet lärde nian latin som man lär ett lefvande språk, nämligen
företrädesvis i det praktiska syftet att förstå det i tal och skrift
och själf därpå kunna uttrycka sina tankar. Från detta mål har
nian under vårt århundrade allt mer aflägsnat sig, väl icke därför
att man ansett det värdelöst, då det ju måste vara det högsta
målet för allt icke rent vetenskapligt språkstudium, utan emedan
det med hänsyn till latinets förändrade ställning ansetts icke
förtjäna den därför erforderliga ansträngningen. Så mycket mera
förvånad blir man att erfara, att ungefär samtidigt med att den
nu gällande metoden böljade framträda, timantalet för den latinska
undervisningen vid skolorna i Preussen blifvit icke obetydligt
förhöjdt.
Till år 1837 var nämligen timantalet för sexta ocli qvinta
6, för öfriga klasser 8 timmar i veckan; detta år höjdes det till
10 timmar i alla klasser med undantag af prima, som fick 8.
Detta timantal, som .1882 reducerats till 8 timmar i secuiida och
prima, 9 i de öfriga klasserna, var ännu norm, då Perthes skref
sina uppsatser. Då nu aldrig någon påstått, att man efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
