Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från afgångsexamen vårterminen 1886 - Grunderna för bedömandet af en regents storhet - Orsakerna till den romerska republikens öfvergång till envälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Från afgångsexamen vårterminen 1886. 170
ega denna karaktärsfasthet, som ej dagtingar om grundsatser, men
däremot gärna lyssnar till och lyd«r kloka råd, då det gäller
planers förvärkligande. Ett skarpt och genomträngande förstånd,
ett varmt hjärta för medmänniskor och ett lifligt intresse för allt
skönt och ädelt äro dessutom egenskaper, som tillkomma .en stor
man. Och sist, men ej minst, en varm religiös öfvertygelse och
en ädel moralisk hållning, som kan tjäna till mönster för
medborgare eller undersåtar.
För en regents liksom för en enskild mans storhet är det
sålunda nödvändigt, att han eger vilja och kraft att göra det
rätta, förstånd att uppfatta det sanna och nyttiga, hjärta för det
goda samt känsla för det ädla och sköna.
Orsakerna till den romerska republikens öfvergång
till envälde.
De romerska legionerna hade segerrikt gått fram öfver
världen. Senaten hade genom sin klokhet’ocli sin fasta hållning gifvit
styrka åt väldet; dess hänsynslösa och konsekventa politik hade
burit rika frukter. Inför senaten, "denna samling af gudar",
ödmjukade sig konungar och folk. Den romerska republiken stod
på höjden af makt och ära; ännu lefde den stolta, romerska andan,
ännu funnos den fornrepublikanska dygden och enkelheten kvar.
Men snart skulle den stolta republiken falla, falla i följd af sitt
eget urartande, ocli ett nytt statsskick, som var mera egnadt att
utföra den roll i folkens utveckling, som blifvit Roma tilldelad,
upptaga dess mantel.
Den svåraste stötestenen för republiken var söndringen
mellan de olika folkklasserna, nobiliteten och det lägre fattiga folket.
Tid efter annan syntes väl denna söndring hafva försvunnit, men
den framträdde alltid med förnyad styrka. Redan den
omständigheten hotade betänkligt republikens bestånd. Ty huru lätt skulle
det icke blifva för en ärelysten demagog att med massans hjälp
upphäfva sig till statens beherskare! Så länge folket ännu var
intaget af hat till tyranner, så länge det var öfvertygadt om
republikens framtid, och den moraliska kraft, som skapat romarfolkets
storhet, ännu var obruten, var faran mindre. Men med de
segerrika krigen strömma de öfvervunna folkens skatter till Rom.
Yppigheten fick insteg. Sedligheten förföll. Rikedomar hopades
på enskilda händer. Massan, som lefde endast för dagen, blef
lätt ett redskap för den förste, som betalade bra.
Med yppigheten fick vekligheten insteg. Fäderneslandets
försvar öfverlämnade man åt Jegda skaror. Dessa härar blefvo sina
fältherrars lydige tjänare. Så förde en Marius, en Sulla, eggade
af ärelystna planer, sina legioner mot Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
