Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Raoul Frary, La question du latin; Charles Bigot, Questions d’enseignement secondaire; Albert Duruy. L’instruction publique et la démocratie (J. af S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 Raoul Frary, La Question du latin etc.
skäl att vara M. Frary tacksam: så vidt jag kan döma, är det
hans största förtjänst att ha förmått sin gamle vän och
nuvarande motståndare att skrifva. Det kan visserligen icke nekas,
att äfven M. Bigot talar bra mycket om Frankrike, men det
skall erkännas, att han också har mycket att säga om den franske
skolgossen, ocli att hvad han säger, vittnar om både erfarenhet,
förstånd och insikter. Hans räsonnemang om internatet, om École
normale m. m. är lärorikt och värdt att uppmärksammas äfven
af icke-fransmän. I själfva hufvudfrågan är hans mening den,
att latinbildningon icke är don för flertalet ynglingar lämpliga,
men att det å andra sidan voro orimligt att med M. Frary på
en gång förjaga latinet från alla statens skolor: han önskar
därför upprättandet af latinlycéer och lyce’os frangais (realskolor)
bredvid hvarandra.
M. Duruy representerar de konservativa. Hans bok (som
uppstått ur en serie tidskriftsartiklar från åren 1879—86) är
en oafbruten kamp mot republikens skolreformer och mot
demokratien öfverhufvud, en kamp förd med stor talang, men stundom
med mer än nödig bitterhet: hans ovilja mot Jules Ferry
ocli Paul Bert öfverskrider det tillåtnas gränser. Icke dess
mindre synes mig hans bok vara af alla tre den intressantaste,
därför att den lämnar en så förträfflig öfversikt af den stora striden
om skolan, som ju tilldrog sig hela Europas uppmärksamhet;
och äfven om författarens domar emellanåt skulle vara
partifär-gade, så är dock hans redogörelse för fakta mjxket klar och
fullständig, och måste väl också vara tillförlitlig. Hans egen
pedagogiska åsikt är, liksom hos hans motpart M. Frary, ingen
annan än hans politiska: han vill naturligtvis rädda Frankrike
äfven han, men det är det gamla Frankrike. Han bekämpar den
nya pedagogiska rörelsen såsom antinationel, lånad från fienden,
motbjudande för 1’esprit franjais; han blir patetisk och talarom
la flamme sacrée o. s. v. o. s. v., och när han talar om latinet,
blir han rentaf elegisk. Ty liksom, M. Frary i latinet ser den
bittraste fiende och orsaken till Frankrikes olyckor, så hälsar M.
Duruy i detta förunderliga språk den franska andens sköld och
svärd. Men bredvid dessa utbrott af en urmodig retorik går en
rad fina och riktiga anmärkningar, som mycket ofta träffa
fiendens svaga punkter, anmärkningar mot de nya, öfverlastade
skolprogrammen, mot den] nya, "vetenskapligare" metoden, mot
statens skoltyranni, och annat, som kan ha sin tillämpning
mångenstädes.
J. af S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
