Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Genmäle till Nils Pallin (J. A. Aurén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
Genmäle.
nyttjade språkläror veta intet härom, men tala däremot om ett
part. passé med olika gestalt på grund af olika ställning, men
icke på grund af olika betydelse.
Vid en sedan torekommande jämförelse mellan supinum och
part. pass. i svenskan och latinet yttrar gr. först, att det möjligen
skulle kunna dragas i tvifvel, att i latinet sup., historiskt taget,
är samma form som neutr. af part. pass. "Huru härmed än må
vara", säger gr. därefter, "så månde föif. dock taga storliga fel,
om han föreställer sig, att supinum i svenskan utpräglat
själfständig form i betydelse och beteckning" (ja. så står det
värk-ligen: själfständig form i betydelse och beteckning) "på sådan tid
och under sådana omständigheter, att man eger anledning förmoda
de skrifvande hafva reflekterat öfver någon förment
nödvändighet att i beteckning skilja dessa former". I här citerade mening
talar gr., som man finner, om en reflexion öfver någon förment
nödvändighet att skilja dessa former och förutsätter därvid den
möjligheten, att jag skulle föreställa mig, att en sådan ligger till
grund för formernas skiljaktighet. I en strax därpå följande
mening antager frågan om formernas differentiering en annan gestalt.
Där är det icke längre fråga om gr:s förutsättning af en
föreställning hos mig, utan där växer det ut och blir hans påstående
om min uppfattning. Där heter det därföre, sedan det från
antagande öfvergått till påstående: "Denna Auréns uppfattning, att
en grammatisk reflexion ursprungligen skulle ligga till grund för
differentieringen, följer och försvagar emellertid hans argumentering
och förrycker synpunkterna hela afhandlingen igenom". Jag måste
beklaga, att min framställning blifvit så dunkel, att den kunnat
föranleda- en så svår missuppfattning af mina tankar, som detta
yttrande tycks ådagalägga. Min framställning gick eljest i
diametralt motsatt riktning mot hvad här lägges mig till last.
Till stöd för detta mitt påstående får jag erinra, att jag i
uppsatsen sökt ur en bel mängd synpunkter (uttalets, ursprungets,
den grammatiska reflexionens, den grammatiska flexionens och det
dagliga brukets m. fl.) finna en förnuftig grund för formernas
nuvarande skiljaktighet men vid detta sökande misslyckats. Jag
säger därföre (sid 12) om de starka verberna, hos hvilka dessa
formers differens består uti ett olika uttal: Språkhistorien "visar
oemotsägligt, att ett olika uttal af dessa former endast är ett
tidens värk, som har intet med en ursprungligt olika betydelse att
skaffa. Den upplyser oss om, att under en tid af vacklande uttal
hos formerna det ena uttalet på måfå antagits och småningom
stadgats för den ena formen, medan det andra lika godtyckligt
stadgats för den andra". Och å sid. 23 yttrar jag rörande de
svaga verber, hos hvilka dessa former åtskiljas genom en blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
