Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strödda reflexioner med motiv från Karl Bertels bok: »Under kyrkans egid». (Ingvar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Strödda reflexioner.
det allmänintresse, som extralärarekåren behöfver väcka för sina
angelägenheter, bör sannerligen vara af annat slag än skandalens.
Det vore emellertid slcada, om boken blott skulle indigneradt
kastas i skräpvrån utan att åstadkomma någon väckelse till
eftertanke. Ty om man bortser från bitterheten och
öfverdrif-terna, innehåller den många sanningar väl värda att läsas och
begrundas.
Som författare tillhör Bertel det s. k. unga Sverige. För
Strindberg hyser han stor veneration. »Han (Strindb.) anses
nu tämligen allmänt såsom vår mest snillrike skriftställare»,
heter det på ett ställe (sid. 111) och om Röda Rummet säges
(s. 121), att »det arbetet är kanske det snillrikaste, som hittills
skådat dagen på svenskt tungomål». W—n:s lif företer också
många likheter med Strindbergs. En tid var han »en
öfver-retad sjukling, som med hvarje dag ansåg sig komma
undergången närmre och under långa monologer fann ett egendomligt
nöje i att högpatetiskt kalla sig själf den eländigaste,
brottsligaste under solen. Han tog sin tillflykt till fastande, till
bibelläsning och böner. Dock förgäfves» o. s. v. (s. 102). Under
detta tillstånd klef han en dag upp på ett pilgärde och grät
under en halftimma och kvad om »kvalets tagg» (s. 104). Han
var under en tid »pietist och hans umgänge var nästan
uteslutande med personer af samma eller liknande
religionsåskådning» (s. 105). En annan tid lefde han bland de glade, och
var hemfallen »åt liknöjdhet och lätja samt syndigt begifven på
ett vanligt nöje för lata studenter, biljardspelet». »Hans tid
var rik på sjukdom och vacklande hit och dit» och »han hörde
ibland framkastas ord om att han skulle vara förfallen, att han
för öfrigt skulle vara okunnig» (s. 106). Hvem tycker sig icke
i allt detta höra ett svagt eko från Tjänstekvinnans Son,
naturligtvis med bortseende från den senares många ruskigheter?
Vi hafva anfört detta därför, att man af en sådan utveckling
och ett sådant lynne kan förklara och delvis ursäkta W—ns
(Bertels) personliga hat till dem, som stått honom i vägen.
Som tillhörande den nya skolan måste förf. vara »frisint»
(h. e. liberal, radikal). På de frisintes program står f. n., såsom
bekant, latinhat och för att vara "värkligt frisinnad" fordras att
omtatta hela programmet, annars gäller regeln, att den, som
felar i ett, är saker i allt. Ingen, som i våra dagar vill stå
väl hos de liberala, far i skrift underlåta att åtminstone i
förbigående ge en spark åt de klassiska språken. Naturligtvis är
Bertel också latinhatare. Detta nutida frisinta hat yttrar sig
ibland på ett komiskt sätt. Som bekant, finnes en mängd
latinska ordspråk och sentenser, som blifvit ett slags commune
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
