Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strödda reflexioner med motiv från Karl Bertels bok: »Under kyrkans egid». (Ingvar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Strödda reflexioner.
det af sig själf, att de tillsättande myndigheterna, de må vara
aldrig så väl organiserade, ej kunna skaffa plats åt alla. Många
måste stå tillbaka. Om dessa åtminstone genast vid försöket att
komma in i skolan tillbakavisades, kunde de, medan ännu
ungdomskraften funnes kvar, genom arbete och ihärdighet skaffa sig
andra utvägar. Men olyckan är, att de formligen lockas in på
lärarebanan genom det rådande extraläraresystemet och lättheten
att få en dylik befattning, som okontrolleradt tillsättes af rektor
(nominelt eforus). En fjärdedel af hela lärareantalet vid våra
högre lärovärk utgöres af extraordinarier — om de lägre
lärovärken vilja vi ej tala, ty där fins snart ingen ordinarie lärare
alls ■— d. v. s. af hemlösa personer, som ibland hvart halfår
begifva sig från stad till stad, som i stället för hem få begagna
krogen som ett slags surrogat, för finkänsliga naturer motbjudande,
för andra demoraliserande, som veta, att de vid halfårets slut
kunna afskedas, utan att ett ord behöfver nämnas till förklaring,
som ofta sakna den nödiga auktoriteten gent emot lärjungarna,
hvilka väl veta, att de sitta betydligt säkrare på skolbänken än
extralärarna i katedern, som frestas att vara rektorns ögontjänare
eller än värre att jäkta efter skolpojkspopularitet för att bli
omtyckta och undvika missnöje *. Hurudan kontinuiteten i
undervisningen under sådana förhållanden måste blifva, är lätt att förstå.
Ständig växling; för hvarje termin olika personer, olika metoder,
olika lynnen. Att ett sådant system måste vara olyckligt både
för extralärarne och för skolan, torde man, trots vår tids
tvifvel-sjuka, utan allt för stor djärlhet kunna anse axiomatiskt.
Om en äldre extralärare kastar en återblick på sitt förflutna
lif, skall lian i de flesta fall vara benägen att indela det i tvänne
sinsemellan kontrasterande perioder, mellan hvilka gränsen utgöres
af den dag, då han lämnade universitetet och begaf sig ut i
skolans tjänst. Den ena förekommer honom som en glädjens och
framåtskridandets tid, den andra som dysterhetens, bekymrens,
dekadansens. Har uppgången till det mångtoppiga Parnassen legat
åt solsidan, så har utförssidan från den branta backen till det
praktiska lifvets fält oftast legat i djup slagskugga. Hans
personliga förhållanden öfverensstämma för resten på ett märkvärdigt
sätt med den yttre världens n. v. tillstånd — pessimistisk
åskådning, socialt missnöje, dekadans på det ekonomiska och litterära
området -—, så att, om han känner någon inre bitterhet, den icke
behöfver förkväfvas af brist på uppmuntran utifrån. Visserligen
hade han sina bekymmer äfven under -studietiden, men
ungdomens spänstighet och fasta tro på framtiden gjorde den bördan
fjjäderlätt att bära. Nu finner lian, att det mål, vid hvilket han
* Jfr Bertel sid. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
