Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Till latinska grammatiken (R. Törnebladh) 1. Om bruket af den perifrastiska konjugationens perfektum i konjunktiven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till latinska grammatiken.
353
behöfver tillämpas. Jag tror ej, att man bör lära ynglingarna att
skrifva i enlighet med det i anm. 3 till § 307 uppstälda mönstret :
non dubitabam, quin probaturus fueris consilium mcum, si
affuisses\
Hvad nu särskildt Tömebladh-Lindroths språklära vidkommer,
talas där icke uttryckligen om styrande preteritum, men det typiska
exemplet angifver, att äfven efter sådant perfektum må brukas.
Dock bör märkas, att det typiska exemplet har en sats med quin
och icke indirekt frågesats. Till dessa senare slags satser
inskränker dock Madvig bruket af plusqvamperfektum. Att en beroende
sats med quin efter verba dubitandi ursprungligen kan och väl
bör betraktas såsom indirekt frågesats, skola vi villigt medgifva,
men så uppfattas de i allmänhet ej, och de torde väl icke i
praxis böra inordnas under sådana. Antaget emellertid, att så
skulle blifva fallet, håller Madvigs regel ej streck. Den synes ej
häller vara allmängiltig i fråga om vanliga indirekta frågesatser.
Beträffande andra grammatikförfattare må följande meddelas:
Kühner gör intet undantag från regeln om perfektum efter historiskt
tempus. Äfven Krüger synes antaga perfektum såsom regelbundet.
Schreiner omtalar plqf. i de indirekta frågesatserna i en not under
texten utan att anföra något exempel. Hos Lattman-Müller säges
perf. vara det regelmässiga, alltid i konsekUtivsatser. Schottmüller
angifver perf. såsom det vanliga äfven efter historiskt tempus.
Riemann i sin Syntaxe historique (Paris 1886) säger: “on
n’em-ploie, sauf de rares exceptions, (Cic. p. Sest. 29, 62, Liv. 2, 33,
9), que la construction scripturus fuerim, qul peut devenir, par
suite de la règle de la concordance des temps, scripturus
fuis-sem, men tillägger i en not: en pareil cas T. Live néglige parfois
la règle de la concordance des temps och citerar 24, 26, 12,
där dock följdsats förekommer. Meissner i sin Kurzgefasste
latei-nische Schulgrammatik (Leipz. 1886) upptager bland typiska exempel
— regler äro här sällsynta — blott perf. (med fetstil).
Holz-weissz. (Lat. Schulgr. Hann. 1885) har i sitt skema -urus
fuerit, futurum fuerit, ut m. imperf. konj. (sällsynt) och konj.
plqf. samt bland typiska exempel: quærebatur, num, si id dixisses,
erraturus fuisses. . Ellendt-Seyffert angifver jämte perf. af den
perifr. konjugationen blott det enkla plqf.
De språkliga urkunderna gifva ett bestämdt stöd åt den
vanligen förekommande regeln. Detta är icke häller att undra öfver.
Att hufvudtempus förekommer efter ett preteritum, är ingalunda
okändt inom språket, hvilket icke tillämpar sina lagar ensidigt
abstrakt. Det undantag, som följdsatser förmenas göra, beror
tydligen därpå att följden ställes i relation till eller ses ifrån
fram-ställarens ståndpunkt i tiden. Ett i viss mån analogt fall, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
