Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning (Edvard Wermcrantz). II:1. Disciplinens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning. 383
fället “har frågan". Men framför allt fordras, att läraren
själf med spänd uppmärksamhet följer sin undervisning;
uraktlåter han detta, så kan ingenting i längden fängsla
lärjungarnas uppmärksamhet. Här, liksom i alla öfriga
afseenden, gör sig den fordran gällande, som vi förut nämt:
Läraren måste vara, hvad lärjungarna skola blifva. — Ett
annat med undervisningen nära förknippadt, disciplinärt
moment är lärarens vaksamhet. Lärjungarna böra hafva
det medvetandet, att intet undgår lärarens vaksamma öga.
Genom en vaksamhet, som framkallar ett sådant
medvetande hos lärjungarna bevarar han dessa från frestelsen att
tillåta sig åtskilliga friheter, hvilka han skulle nödgas straffa,
och besparar både sig och dem många besvärligheter och
obehag. Vi måste sålunda tillskrifva denna lärarens
förebyggande värksamhet en ganska stor betydelse. Dock får
man icke med Schleiermacher påstå, att det är uppfostrarens
skuld, i fall barnet artar sig illa, .så att man måste tillgripa
straffet såsom disciplinmedel ’. Äfven om man antoge, att
ett barn stode under ledning af personer, som vore i hvarje
afseende fullkomliga, så kunde man ändå icke med säkerhet
påräkna ett gynnsamt resultat af deras arbete, och detta af
det enkla skälet, att människan ej kommer hit till världen
med en natur, som är blott ren mottaglighet, utan med en
natur, som redan sluter inom sig frön till en bestämd
utveckling och detta i ond riktning. Om nu än uppfostraren af ett
visligt och kärleksfullt tillvägagående kan hoppas det bästa,
så ligger det likväl i sakens natur, att han ej kan vara säker
om utgången, just emedan det här blifver fråga om ett fritt
val mellan den ena eller andra utvecklingen. ILärjungen
måste själf besluta sig, och valfriheten är ju till sin natur
oberäknelig. Blott så mycket kunna vi medgifva
Schleier-macher, att läraren alltid i någon mån är skuld till, att
han nödgas tillgripa disciplinens negativa medel — straffet.
Och det torde vara ovedersägligt, att en lärare, som ofta
nödgas tillgripa straffet i en eller annan form, därmed i de
flesta fall ådagalägger bristande duglighet med hänsyn till
den positiva disciplinen, hvilken ändock är den högre och
väsentligaste, förutan hvilken man kan föga uträtta med
den negativa. Härmed vilja vi icke förneka, att
understundom förhållandena kunna vara sådana, att äfven den
utmärktaste pedagog blir nödsakad att gentemot någon
särskild individ ofta tillgripa straffåtgärder, men sådant
händer väl ändock blott undantagsvis.
1 Jfr K. A. Schmid: Pädagogische Encyclopädie. Band VIII. S. 292.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
