Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Reformsträfvandena med afseende på undervisningen i främmande lefvande språk [J. Young] B. Reformrörelsen i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 Undervisningen i främmande lefvande språk.
Hvad angår frågan om hvad som skall förstås med ett
riktigt eller godt uttal, försåvidt det i skolan bör kunna
bibringas, synes mig doe. Lundell i sin intressanta uppsats
om uttalsundervisningen på ett tillfredsställande sätt ha
besvarat den frågan. Man måste erkänna, att de fordringar,
han ställer på ett godt skoluttal, äro moderata. Ja, mången
skulle kanske tycka, att de äro alltför moderata (exempelvis
skulle man väl kunna fordra, att bestämd skilnad göres
mellan vanligt svenskt “sche“-ljud och det främmande tonlösa
“sche“ ljudet). Om ock hr Lundell erkänner, att “det fins
lärjungar med fullkomligt tillfredsställande uttal", framhåller
han dock med rätta, att flertalet har ett mer än tillbörligt
uselt uttal. Enligt hans mening omöjliggöres ett godt resultat
redan af metoden, som ej känner till fonetik och fonetisk text.
För min del är jag lifligt öfvertygad om, att det af hr
Lundell såsom riktigt betecknade skol uttalet utan större
svårighet kan bibringas lärjungarna genom efterhärmning
jämte nödiga fonetiska anvisningar, utan att man använder
transskriberad text, om man nämligen från första början
tager det tillräckligt allvarligt med uttalsundervisningen. Nu
är, såsom bekant, ofta förhållandet, att läraren på öfre stadiet
får ett tidsödande och ofruktbart arbete med uttalet, under
det att läraren på det lägre stadiet (särskildt gäller detta
om tyskan) antingen ej varit i tillfälle att själf inhämta ett
godt uttal — mången har egentligen aldrig egnat sig åt
språkstudier utan blott inhämtat det nödtorftigaste, när han
“fått tyskan på sin lott“ — eller ock anser sig, och ej alldeles
utan skäl, icke ha tid, om han skall hinna med hvad skollagen
ålägger honom, och det är i sanning ej litet.
På grund af denna min bestämda öfvertygelse är jag
lika afgjordt mot fonetiska texter som för användning af
fonetik, där den är praktiskt nödig. De skäl, som anförts
för fonetik, synas mig vara både starka och tämligen allmänt
uttalade, och dessutom har jag en visserligen ej stor men
tillräcklig erfarenhet för att för min del vara öfvertygad om
fonetikens användbarhet i våra skolor såsom hjälp vid
uttalsundervisningen. Nu är det visserligen sant, att många fonetiska
handböcker äro alltför lärda, för att en lärare, som ej fått
särskild handledning i ämnet, skulle kunna begagna dem,
men det finnes undantag t. ex. Vietor, Elemente der Phonetik,
som är afsedd för lärare och med några anvisningar af fonetiskt
bildad kollega torde vara mycket brukbar. Det är nämligen
antagligt, att snart vid de flesta lärovärk kommer att finnas
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
