Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Striden om undervisningsfriheten i Frankrike [Teofron Säve] II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Striden om undervisningsfriheten i Frankrike.
401
Också kan det med all sanning sägas, att 1830 års
revolution var lika mycket vänd mot presterskapet som mot det
bourbonska konungadömet, lika mycket mot altaret som mot
tronen, hvilkas förening ansågs hafva varit restaurationens
hufvudsyfte. Och aldrig har det franska presterskapet sedan
konventets och direktorialstyrelsens dagar haft en svårare
tid att genomgå än månaderna efter julirevolutionen. Ingen
andlig vågade under denna tid visa sig på gatorna i Paris
eller i de större landsortsstäderna i presterlig dräkt, flere af
biskoparne måste gömma sig undan de upphetsade
folkho-parne, och andra måste fly till utlandet. Kyrkorna och de
kyrkliga ceremonierna vanhelgades af pöbeln, korsen
ned-rycktes från kyrkornas tornspiror, och från domstolarnes
sessionssalar bortfördes den korsfästes bild. År 1831 sköflade
parispöbeln i grund kyrkan Saint-Germain — 1’Auxerrois och
ärkebiskopspalatset, hvarvid det sistnämdas dyrbara bibliotek
förstördes eller kastades i Seinen, och det är karakteristiskt
nog för de franska förhållandena under julikonungadömet,
att myndigheterna, hvilka låtit sköfiingen fortgå utan något
ingripande från sin sida, icke under flera års tid, för att
ej stöta sig med parisarne, vågade vidtaga några åtgärder
för kyrkans försättande i brukbart skick. Hos de bildade
klasserna rådde fullständig religiös indifferentism. Om en ung
man besökte en kyrka, så väckte detta, berättar den i det
följande så ryktbare grefve de Montalembert, lika mycken
öfverraskning som en kristen resandes besök i en orientalisk
moské, och Salvandy skref vid denna tid: “förr mötte man
presten öfverallt; nu möter man Gud ingenstädes".*
Men den tid, som följde närmast på julirevolutionen,
varen bekymmersam tid ej blott för presterskapet, hvilket genom
några sina ledares oförsiktiga uttalanden i viss grad själf
försvårat sin ställning, utan för landet i dess helhet. De
politiska förhållandena voro förvirrade, de sociala likaså.
Revolutionen hade borttagit aktningen för all auktoritet. De
revolutionära sällskapen, som hotade blifva en statsmakt,
uttalade öppet, att våldet vore den naturliga lösningen af alla
politiska och sociala spörsmål. Den makt demokratien i hast
förvärfvat genom revolutionen syntes oemotståndlig, och
litteraturen och pressen, hvilka med ens afkastade den tukt och
sans som i allmänhet utmärkt dem under restaurationen,
hvilken varit deras gyllene tid, tycktes nu hafva gjort till
sin hufvudsakliga uppgift att smeka massornas lidelser.
* Paul Thureau-Daugin, Histoire de la monarchie de juillet, I,
252, 155.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
