Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Striden om undervisningsfriheten i Frankrike [Teofron Säve] III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Striden om undervisningsfriheten i Frankrike.
451
riksförsamling, hade det s. k. ordningspartiet börjat få
öfver-hand, och Falloux fann tiden lämplig att söka lösa
undervisningsfrågan i öfverensstämmelse med sina partivänners
intressen. Han tillsatte en komité, representerande båda de
stridande partierna, både vännerna af universitetets monopol
och vännerna af undervisningsfriheten. Komitén, hvilken
inom sig räknade många framstående män såsom
Montalem-bert, Dupanloup, abbé Sibour, en kusin till den bekante
ärkebiskopen af Paris, som mördades 1857, Cousin och
litteraturhistorikern Saint-Marc-G-irardin, fick till vice ordförande den
inflytelserike Thiers. Under de mäktiga intryck den
vältalige Dupanloup utöfvade på honom befästes Thiers ännu
mer i sin öfvertygelse om nödvändigheten att frigöra
undervisningen. Hans anbud att öfverlämna hela
primärundervisningen åt presterskapet afböjdes emellertid af Falloux och
de klerikale komitéledamöterna, hvilka voro alltför kloka för
att vilja, att kyrkan skulle öfvertaga ett så omfattande
uppdrag, för hvilket hon för ögonblicket var oförberedd. Aktande
sig för alla öfverdrifter, fasthöllo de hufvudsakligen vid det
gamla yrkandet på undervisningsfrihet, förvissade om, att,
blott denna medgåfves, kyrkan skulle efter hand göra sig till
herre öfver undervisningsväsendet. Grundsatsen om
undervisningens frihet blef äfven af komitén erkänd.
Komiténs slutliga betänkande, som hade utseendet af en
kompromiss mellan de mera moderate bland både de liberale
och klerikale, och som följaktligen näppeligen skulle komma
att tillfredsställa ytterlighetsmännen inom högern och
ven-stern, gaf anledning till väldiga strider inom
nationalförsamlingen. Det angreps af det nya bergpartiet, af
universitetets män och äfven af många bland de klerikale, som
ansågo, att Montalembert och Dupanloup bort i komitén
kunnat tillkämpa sig ännu större fördelar för kyrkan. Bland
betänkandets motståndare finner man Victor Hugo, hvars
pegas vid denna tid redan hunnit löpa hela linan ut — från
den legitimistiska utgångspunkten under Ludvig XVIII till
ultrademokratien under den andra republiken. I en mängd
antiteser uttryckte han bergpartiets uppfattning.
“Undervisningslagen är, sade han, prestpartiets värk. Men jag säger
till detta parti: jag misstror eder. Att undervisa, det är att
uppbygga; — jag misstror allt hvad ni uppbyggen. Jag vill
icke, män af det klerikala partiet, veta af hvarken eder hand
eller eder andedräkt på de nya generationerna. Jag vill
icke, att hvad som är gjordt af våra fäder, skall omgöras af
eder. Efter en sådan ära, en sådan skam! Eder lag är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
