Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - S. Carlsson: Om det latinska gerundivum och gerundium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om det latinska gerundivum och gerundium.
355
uttrycken mei, tui, sui etc. videndi syftande på femininum eller
pluralis logiskt mindre korrekta. Men Caesar, Livius, Velleius
hafva dock alltid äfven här gerundivkonstruktion. — Det
afgö-rande skälet till gerundialkonstruktionens användning med direkt
obj. vid denna kasus torde emellertid vara det nära
betydelseförhållande, hvari gen. ger. trädde till infinitiven. Verb sådana
som possum, volo, studeo, spero konstrueras med infinitiv, de
motsvarande substantiverna och adjektiverna potestas, studium,
spes, potens, cupidus etc. med genetivus. Det behöfdes därför
mången gång endast en obetydlig förändring af det styrande
ordet för att förbyta gerundialkonstruktionen till infinitivisk och
tvärtom. Äfven i ett annat afseende trädde dessa båda former
i beröring med hvarandra: många af de substantiver, som
förbindas med gen. ger., stå i förening med esse med
infinitivkonstruktion (cura, ius, mos, tempus, consilium o. d.)1).
Voro äfven gerundium och infinitiv i grund olika former,
var det dock naturligt, att man vid denna nära förbindelse dem
emellan kunde komma att fasthålla infinitivens konstruktion äfven
vid gerundium. Ett cura nitentis | Pascere equos (Verg.) lade
nära till hands ett cura nitentis pascendi equos.
Ablativus gerundii utan obj. synes hafva varit en i det
latinska litteraturspråket2) under alla tider gerna använd
konstruktion, hvarvid gerundiet tjenade att närmare bestämma
hufvud-verbet på samma sätt som participium praesens. Ja abl. ger.
gaf språket ett medel att uttrycka tankeförbindelser, för hvilka
part, praes. ej räckte till. Kunde man t. ex. än säga malum
opprimere sustentantes ac prolatantes non possumus (om äfven
i mera begränsad och bestämd betydelse än genom sustentando
ac prolatando), så gafs vid ett passivt uttryck sådant som Cic.
Cat. IV. 3. 6: malum opprimi sustentando ac prolatando nullo
modo potest, endast i gerundium ètt medel att uttrycka den
åsyftade tanken. Därför kom också abl. ger. att alltmer blifva en
med part, praes. sidoordnad konstruktion,3) som till slut i det
senlatinska språket och äfven i romanska språk nästan alldeles
öfvertog det presentiska participiets funktioner.
Därför blef också denna kombination med part, praes. af
samma eller ännu mera afgörande inflytande på konstruktionen
af abl. ger. med direkt obj. än beröringen med infinitiven på
i) Stundom förekomma båda uttryckssätten i samma sats, Ter.
Phor-mio 885: Summa eludendi occasiost mihi nunc senes. | Et Phaedriae curam
adimere argentariam.
2) Och säkerligen äfven i folkspråket.
3) Så t. ex. hos Tacitus: Ann. XV. 38 in edita assurgens et rursus
inferiora populando, m. fl ställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
