Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - J. Vising: Fransk språklära (O. Örtenblad)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Litteratur.
Syntaxens första kapitel, som behandlar ordföljden, är utan
tvifvel arbetets minst förtjenstfulla del. Frågan om subjektets
plats är helt säkert en bland de svåraste, icke minst därför att
det för utländingen hardt när oåtkomliga »franska välljudet»
spelar en så framstående rol. Författaren har dock, med för öfrigt
erkännansvärd känsla för detta välljud, behandlat denna fråga
väl mycket, om jag så får säga, ur estetisk synpunkt. Han
säger t. ex., att det och det ordet är för »obetydligt att stå sist»,
för »obetydligt att stå efter» ett annat ord o. s. v. Förf, hade
bort, äfven med risk att få kapitlet en sida längre — lemna
några bestämda antydningar om, när ett subjekt är nog
»betydligt» för att komma efter verbet. Hela framställningen af
subjektets plats hade vunnit i fullständighet, reda- och
öfverskådlighet, om förf, till indelningsgrund för uppställningen från början
valt subjektets beskaffenhet (I. Om subj. är ett förénadt
personligt pronomen, on eller ce; II. Om subj. är ett annat ord). Denna
anordning hade dessutom onödiggjort en del små anmärkningar;
särskildt hade man sluppit se den, som förekommer vid § 189:
»ej t attribue-t-on, emedan on såsom obetoixadt ej får stå sist»,
hvilken anmärkning förefaller mig — sauf respect — en liten
smula klumpig. Exemplen äro som vanligt utmärkt väl valda.
Dock skulle man under § 188 vilja önska äfven ett exempel
enligt den egendomliga, men ej ovanliga, formeln: »Oui aurait
répondu mon père, så mycket mer som svenskan här har en
annan ordföljd.
Vid § 192 2) borde ha tillagts, att icke heller plus och
moins draga till sig predikativet, så mycket mer som detta
förhållande icke påpekas vid § 261, som behandlar uttrycken »ju»
och »desto.»
I § 201 5) säges beträffande villkorsbisatser, inledda af si
och comme si: »dock kan konjunktivens plusqvamperfekt där
förekomma». Denna tillsats torde väl böra gälla alla de angifna
fallen för indikativens bruk.
I § 219 3) saknas, vid uppräkningen af de ord, som inleda
medgifvande satser, det adjektiviska quelque que. Detta ord
förekommer för öfrigt, så vidt jag funnit, icke alls i hela Visings
bok. Det påträffas ju dock, om ock ej så ofta, i litteraturen
och borde väl ha omnämts äfven i § 292 4) anm. 1) vid sidan
af den vanligare, omskrifvande vändningen quel(le) que soit. . .
qui (que). Däremot talas tre gånger om det adverbiela quelque
que (§ 219 3), § 307 3) anm J), § 313 anm. ’).
1 § 247 3) anm. *) heter det: »bestämda artikeln användes
vid appositioner, som bestämmas af superlativer», o. s. v. Denna
regel är väl ej alldeles undantagslös. Så såg jag nyligen i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
