Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
ü. L, Ullmans Kristlig religionslära.
bliska tankarne gå förlorade eller åtminstone undanskymmas.
Och att skriftens språkbruk vet af en Guds uppenbarelse utom
den s. k. öfvernaturliga derom vittna flera gammaltestamentliga
utsagor, men framför allt det klassiska stället Rom. i, 19 f., der
det om Guds vittnesbörd i naturen heter: »det som kan förstås
om Gud är uppenbart i dem, ty Gud har uppejtbarat det för
dem». Det synes vara skäl att fästa uppmärksamhet på denna
punkt, så mycket hellre som en teologi, med hvilken förf. visst
icke för öfrigt äger någon frändskap, nämligen den Ritschlska,
icke egentligen vill veta af någon annan uppenbarelse än den
öfvernaturliga eller speciella.
Med frågan om den naturliga uppenbarelsen sammanhänga
de s. k. bevisen för Guds tillvaro. Dessa bevis utgöra nämligen
ett uttryck för den kännedom om Gud, till hvilken man på den
allmänna uppenbarelsens ståndpunkt kan komma. Hos många
nyare teologer hafva emellertid dessa bevis kommit i en afgjord
misskredit, och man har ofta velat alldeles förvisa dem från
trosläran. Lärobokens förf. står ej på denna ståndpunkt, titan
lämnar en kort redogörelse för dessa bevis. Vi äro långtifrån
att klandra detta. Bevisen äro, efter vårt förmenande, alis icke
så betydelselösa som mången håller före; särskildt kunna de hafva
sin praktiska betydelse i en tid, då ateism och materialism allt •
mer sträfva att göra sig gällande. Vi tro ock, att förf. på det
hela taget gifver dessa bevis det värde de förtjena, hvarken mer
eller mindre. I det enskilda tillåta vi oss dock ett par
anmärkningar vid förf:s sätt att redogöra för dessa bevis. Den ena
anmärkningen afser det s. k. historiska beviset. Detta bevis kan
gerna utelemnas. I och för sig bevisar det icke mycket. Om
också hela verlden antagit Guds existens, så är denna existens
icke dermed bevisad: hela verlden kan misstaga sig, såsom den
ju faktiskt gjort med afseende på solens gång och jordens
stillastående. Dessutom lär det kanske kunna ifrågasättas, huruvida
consensus gentium verkligen förefinnes i den mening att »alla folk
hafva en samstämmig öfvertygelse om tillvaron af ett gudomligt
väsen». Hvad som kan vara befogadt vid det historiska beviset
kan komma till användning vid de öfriga bevisen, särskildt det
ontologiska och det moraliska; såsom fristående är det
historiska beviset ej värdt att fasthållas. Den andra anmärkningen
afser förf:s sätt att formulera det ontologiska beviset. Han
meddelar allenast den Anselmska formuleringen, och denna torde
kanske kunna betraktas såsom en af de minst lyckade.
Såsom en brist i läroboken torde det få betraktas att den
ingenstädes gifver ett kortfattadt bestämdt svar på frågan: hvad
är Gud? Den bestämmer, med andra ord, icke hvad som utgör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
