Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lit t erat ur anmälan.
327
moralister. Först viel ganska framskriden ålder (omkr. 50 år)
började J. skrifva satirer. Helt visst var lian en allvarlig och
samvetsgrann man; men då han ej kunnat i samhället göra sig
gällande på ett för hans ärelystnad tillfredsställande sätt, och
då han ej såg sig af sin samtid så uppskattad, som hans värde
och egenskaper syntes honom kräfva, blef han satiriker af
profession, d. ä. en missnöjd man, som har till specialitet att
klandra sin samtids brister, men snart oförmärkt drifves till att
finna fel öfverallt. Sålunda vorden en knarrig, klandersjuk
och pedantisk rigorist ser sig J. ursinnig på enstaka personer
och missförhållanden, och i sin fanatism låter han dem gälla
såsom exponenter för tidsandan samt bryter stafven öfver hela.
sin samtid, — under det han själf är ett offer för den
bornerade ensidighetens själf bedrägeri. Måtta vet lian ej utaf: allt,,
som synes honom förvändt, gör honom lika ursinnig; med samma
häftiga förbittring rasar han mot läckergommen, som betalt ett
enormt pris för en favoriträtt, som mot den onaturliga modern,
som förgiftat sina egna barn. Hans goda och välmenta syfte
har ej räddat honom från misstag. Då han vill predika moral
för sin samtid, tror han sig böra vara sträng, och för att vara
säker på att de slängar han utdelar skola kännas, slår han
hårdt. De tidehvarf äro visst icke alltid de sämsta, hvilka
förete de fleste, mest missnöjde ocli strängaste moralisterna; ofta
är det väl så, att ett samhälle desto strängare anklagar sig
själf, ju samvetsömmare det är, och ju större kraf dess
moraliska känsla ställer. Hederligt folk och goda handlingar ger man
i ett sådant samfund ej akt på, emedan de äro så vanliga; men
ett enda svårare brott, en enda eklatant skandal drar strax den
allmänna uppmärksamheten till sig och bortskymmer hundratals
hederliga familjers vankfria lif. På det sättet kan det komma
sig att för en iakttagare, hvars blick är antingen i sig svag
eller omtöcknad af lidelse, lasten synes vara regel i en tid, där
den i verkligheten är undantag.
Versifikationen i öfversättningen är i allmänhet god och
vårdad. På följande ställen — noggranna verscitat ur L:s
öfversättning äro på grund af öfversättarens obegripliga
underlåtenhet att numrera verserna ganska besvärliga att åstadkomma
— har dock i och för sig betonad stafvelse fått plats i
obetonad taktdel: s. 6 (I 81): »Allt från den tid, då af regn
vârldshBÎYet steg etc».; s. 70 (V 84): »Och Roms sedeförderf»
— Hvarför icke börja versen med formen Romas? Jfr s. 20
(II 126): »Hvadan, o Romas far» — ; s. 220 (XIV 220):
»Håll för begrafven re?n sonhustrun, som har till sin ofärd» —.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
