Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något om biordet: å\
135
jag nu har fördelen att kunna hänvisa. — Där behandlas
nämligen, bland andra för vårt språk egendomliga, anomala
konstruktioner, äfven denna, och Prof. C. kommer sid. 266 till
följande resultat:
»Den allmänna regeln synes kunna formuleras sålunda:
när skriftspråket fogar att med infinitiv såsom närmare
bestämning till ett föregående predikat, så kan talspråket förändra att
till det obestämda & (= att eller och ?) saint infinitiven till »finit»
form, motsvarande den, som det föregående predikats verbet har.»
Denna förklaring torde nog passa i de aldra flesta fall;
i synnerhet genom parentesen: »(= att eller och?)>\
Jag tillägger, att i dagligt tal dessutom ej fällan att, utbytes
mot å’ ; och detta äfven fastän infinitiven icke utbytes mot finit form.
Sådant inträffar i, hvad jag kallat, 6:te slagets (modala slagets)
predikativställningar vid somliga af verberna därstädes under D och
F (§ 77) t. ex.
Hon lär å’ läsa.
Hon vågar å’ bjebba emot.
Han behagar inte å’ komma, tror jag!
Hvad angår uppkomsten af denna egendomliga, man vore
frestad säga ogrammatikaliska konstruktion (med äfven sednare
verbet i finit form), så är den för mitt härvarande ändamål
mera likgiltig. Hvad för mig var angeläget, var blott att
konstatera denna konstruktions tillvaro; ty den bildar ett slags 7:de
slag af predikativställningar med biord.
Man kunde kalla denna konstruktion »finita slaget», eller
»å’-slaget», om det lönade mödan uppställa ett särskildt »slag»
för denna enstaka företeelse.
Jag sade, att man vore frestad kalla den ifrågavarande
konstruktionen »ogranimatikalisk». Man bör dock i min tanke
motstå en sådan frestelse.
Jag instämmer nämligen helt och hållet i Axel Kocks yttrande
uti hans 1896 utgifna arbete: »Om språkets förändring», sid, 108:
»Hvarje språk, — — — —, har sin sed vänj e-rätt. Så,
som folket talar sitt språk, sådant är det. Hvad denna
sed-vänje-rätt godkänner, det är rätt, oberoende af huru språkbruket
uppstått. Ty språket är helt enkelt, hvad de till språkområdet
hörande menniskorna göra det till. Det de allmänt säga, är
riktigt, äfven om det en gång varit ett aldrig så stort språkfel.»
Anm. I förbigående tillåter jag mig påminna om, att det
-är just ur denna synpunkt, som jag alltid arbetat för rättigheten,
att man äfven i skrift måtte tillåtas bortlägga ali personal- och
numeral böjning vid verberna, hvilket bortläggande är ett åtminstone
.200-årigt fullbordadt faktum i talspråket öfver hela landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
