Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265 Om skillnaden mellan supinum, och neutr. af perf. particip.
och andra beteckningssättet, skulle bli alltför vidlyftigt och
kanske dessutom lätt få utseende af att vara idel
hårklyfverier, hvarför vi blott an tydnings vis vilja framställa den
åsikt vi sökt bilda oss härom.
Att vi i förra fallet ge företrädet åt perf. particip, i det
senare åt supinum, har delvis, ej uteslutande, sin grund däri att
i ena fallet objektet (hvad) går före, medan det i andra fallet
följer efter i form af att-sats. På förra stället kan äfven supinum
försvaras, på det senare äfven particip. Till jämförelse må
tjäna dessa exempel: den mening som jag härmed vill hafva
uttalat (i= som jag vill anses hafva uttalat eller = som jag
har velat uttala — perf.) är jag ock beredd att försvara samt:
den mening som jag vill hafva uttalad som jag vill må
uttalas — presens — skedde det ock genom någon annan än
mig) etc. I detta fall, då objektet går före, låta ju båda
delarne godt säga sig. Att låta objektet följa efter participet går
däremot ej så lätt för sig. Det vore åtminstone i prosa en
ovanlig vändning att skrifva: jag vill hafva uttalad denna
mening. Men att säga: jag vill hafva uttalat denna mening faller
sig lika lätt och naturligt som att säga: jag vill hafva denna
mening uttalad, (= jag vill att d. ni. uttalas — presens).
Skillnaden i betydelse, allt efter som perf. part. eller supinum
användes, är väl i detta ex., liksom i det närmast föregående,
finare och mindre påtaglig än i något af ex. a—f, men det
finnes dock tydligtvis en sådan skillnad, och den har synts mig
vara värd att framhålla, åtminstone såsom ett intressant bevis
på att det kan förekomma fall, om än visserligen sällsynta, då
det icke är rätt att af de två altern ativen — perf. part. eller
supinum — ensidigt hålla på blott det ena såsom uteslutande
möjligt, med okritiskt ogillande och förkastande af det andra.
ÜWT* I de flesta ex. af detta slag visar — såsom vi i
förbigående påpekat i ex. b) och h) — i allmänhet äfven
ordföljden huruvida man har med perf. part. eller supinum att göra.
När perf. particip förekommer — såsom obj. predikatsfyllnad
—, står det i regel efter objektet (jmfr bruket i tyskan), medan
supinum i allmänhet går fore detsamma. Ordställningen har
således i detta fall en betydelse som väl är värd att akta på.
Någon under alla förhållanden säker ledning gifver den dock
icke. Objektet kan ofta, t. ex. i relativsatser, i båda fallen gå
förut; och vid mera fri ordföljd, framför allt i poesi, har detta
kännetecken — som alltid är af blott mekanisk natur — föga
värde (jmfr § 7:2).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
